Den prepubertala gubbigheten

Prepubertal refererar till åldern innan man kommer helt in i puberteten men är heller inte längre ett barn. Då rycker man sig loss från sin mamma och pappa och vill tillhöra en “peer group” det vill säga ett kompisgäng. Man är inte helt intresserad av det motsatta könet men är lite fascinerad av det. På hemmaplan börjar barn i denna fas testa gränser och bråka med sina syskon för att markera revir. Fysiologiskt blir man intresserad av kroppens sexuella funktioner och det är just i denna fas som tjejer börjar sminka sig och vill markera outvecklade bröst med strumpor i bh:n och killarna kanske jämför snopparna i smyg i duschen. Den som är långsam i utvecklingen kanske börjar ogilla sport bara för att slippa visa sig utan kläder till andra.

Det som är kännetecknande just för den här tiden är att man börjar utveckla sin identitet i förhållande till sin omgivning och sig själv och blir väldigt jag-centrerad. Jaget blir den enda linsen man har när man betraktar världen. Allt handlar om hur andra är rättvisa eller orättvisa mot MIG.

Den prepubertala fasen är till stora delar kulturellt betingad och en tid av social utveckling. Pubertet i sin tur handlar om en fysiologisk utveckling som beror på hormoner. Det är då tjejer får mens och killar målbrott och skägghårväxt. Väl inne i puberteten blir det intressanta med parbildning och partnersökning. Speciellt tjejer riktar sig mot att hitta en partner istället för att bara umgås med sina bästisar. En känsla för ett VI TVÅ börjar uppstå.

Med prepubertal gubbighet menar jag gubbar i min ålder 60-talister som fortfarande beter sig som om de var i den prepubertala fasen då man umgås med bara sina kompisar – och bara kan umgås med likasinnade – utan att ha utvecklat någon instinkt för samhället, samhällets institutioner eller andra människors villkor. Det är detta JAG–filter som gäller och de referensramar som finns hämtas från andra i samma fas. Man känner inte att man själv har något ansvar för andra utan det är bara andra som har ett ansvar mot en själv.

Det finns en inbyggd underdogdimension i att vara tonåring. Då är man ju den som slåss mot etablissemanget och makthavare såväl i skolan, hemmet och ute i samhället. Men när man är 35 och miljonär, har företag, fru, barn och stor bostad i stan, samt stuga på landet – ja, då är man ju inte riktigt trovärdig som rebell längre. Men när man lyckas skapa en bild av sig i medier som rebellen och underdoggen, då kan man ju odla denna illusion såväl mot andra och för sig själv. Det är vad jag upplever många medieunderhållare gör. De kommer in i branschen som unga och lovande skämtare och sedan blir kvar på samma nivå i 20 år!

Humor är inget som utvecklas i ett tomrum. Förmågan till humor kanske finns hos oss fysiologiskt, men innehållet i det som blir “kul” är ofta kulturellt betingat. Man behöver inte vara ett geni att fatta det. Det räcker att studera program och filmer från olika länder för att se att vi lär oss i kulturen vad som är komiskt.

Det som jag finner typiskt i dagens svensk mediehumor är just denna förpubertala manliga humorn, där det roliga handlar om att män är som barn. I den berömda serien Svensson, Svensson där Susanne Reuter spelar mamman och är gift med en hopplös brevbärare bygger ju humorn mycket på att mannen är dum och barnslig, revirpinkande, tävlingsinriktad men dålig förlorare, lekfull och oansvarig utan inlevelse för sin uppgift som pappa och uppfostrare – medan sonen är den sakliga och vuxna. Hela familjen skall hela tiden rädda sig från de omöjliga och pinsamma situationerna som mannen som barnunge skapar, men ingen vill att han skall mogna.

Pippirull handlar om unga killars “rätt” att överträda alla gränser – just som man vill göra som barn. TV4-programmet Ursäkta röran hade samma grundidé. Anders Lokko i sin serie i TV4 är återigen samma figur; en liten kille i en vuxen karls kropp. Jag dör av skratt. Not. Dessutom bygger paret Levengood och Gardell sin image på en viss barnslighet trots att Jonas har visat vuxna sidor som författare och numera som pappa. En vuxen man som ett litet oansvarigt barn utan några gränser. verkar vara ett vinnande grepp på estrader idag.

Dessutom finns det otaliga TV–reklam som handlar om hur våra vuxna svenska män är så otroligt hjälplösa och dumma att.. ojojoj vad det är kul...? Till exempel kan det ju vara faktiskt ganska svårt att stoppa in en skiva rostat bröd i en brödrost... eller fria höns kanske faktiskt tycker att höjden av livet är att köra HD i USA till gammal gubbrock...

Coop kanske glömde att de som köper miljömedvetet livsmedel idag är oftast familjens mammor – inte killar i 20 års ålder – något som finns dokumenterat i tiotals konsumentundersökningar. Jag bojkottar faktiskt Coop just därför att de föraktar mig som konsument genom att låta unga prepubertala grabbar som skiter fullständigt i mig forma reklamen som är till mig. Kul, va!

Det som tycks vara kännetecknande för dessa prepubertala gubbar är just att de har inte själva någon känsla för var man skall sätta gränsen utan man utgår ifrån att vi utanför skall komma och sätta gränsen. Det är inte vuxet och det förvånar mig att någon pumpat in tiotals miljoner kronor att investera till prepubertala gubbar som saknar förmåga att sätta gränser själva. Der blir ju som barn med obegränsad kredit i godisbutiken! De svenska filmkritiker är alltid snorkiga mot amerikanska filmer som skriver saker och ting på näsan på folk och blir övertydliga. Men när Killinggänget inte vet var gränsen skall sättas då är det bara kul. Jag undrar om aktieägare i de berörda investmentbolagen tycker att det är lika kul.

När kulturdebatten anser att det är fult att kräva ansvar av vuxna svenska män som uppträder i offentlighet under prime time leder det till att bristen på ansvar och moral oj, nu sade jag ett fult ord på svenska, förlåt, förlåt, förlåt...! blir själva roliga grejen. Och när detta sker i ett samhälle där det inte längre finns något att revoltera emot kyrka, familj, vatikan, regering... då blir det ju kanske naturligt att man söker sig till det privata förbjudna – perverst sex och kanske i förlängning till döden. Rasistiska skämt är ju definitivt förbjudna. Då skulle hela sändningen läggas ned, det vet man ju. Då kan man ju förstå att personangrepp byggda på sex och intima saker är en väg att odla “humor” på. Att mobba blir “kul”. Själva skämtet är inte innehållet av mobbningen utan i det faktum att man mobbar.

Om man börjar analysera och reflektera – och det bör man göra om man sysslar med kultur eftersom humor är ett slags skyltfönster till den rådande kulturella diskursen – så visar det sig att det är förnedring, hån, sexuell tvång och våld som anses vara “kul” i många av inslagen. Genom att samtidigt bete sig som ett oansvarigt litet barn kan producenterna ju försöka bortförklara sitt ansvar i den här typen av “underhållning”.

Man lägger alltid allt ansvar hos mottagaren i den här sortens produktioner. De som skämtar har inget ansvar om effekterna. Ungefär som killar som snickrar bomber med recept från internet och efter smällen tycker att ansvaret ligger hos internet eller dem som råkade vara nära smällen. “Vi bara pysslar”. Men i själva verket handlar detta om vuxna manliga producenter som är gifta, har barn och bra inkomster, alltså inga småkillar.

Att ideligen skämta om torskar och horor, hur visste “torskar i Tallin” hur det är att vara torsk i Tallin...? och ens antyda att pedofili är kul får mig att undra varför det är så viktigt att skämta om allt detta och sträcka gränserna hela tiden. När man presenterar sexuell våld mot barn och kvinnor som “kul grej” blir det accepterat.

Pål Hollender var i Riga och betalade för en ung hora och filmade det hela för att visa hur patetiska svenska män är. Han blev riksskurk. Lukas Moodysson gör Lilja 4-ever och Linus Lordh blir uttråkad. När Killinggänget gör film om samma sak men kallar det för humor då är de kungar och jag som inte gillar det en sur kärring. Må vara så, men jag kommer aldrig att sluta klaga på denna svenska mansförtryck och flört med pedofili som döljer sig bakom oskyldiga skojiga fasader. Hej, man kunde stoppa in gamla använda mensbindor i truten på dessa män för att få tyst på dem – det vore väl kul, hahaha.
Inte?

För mig är Pål Hollender och Lukas Moodysson stora hjältar för de vågar att ta på allvar något här i världen. De vågar känna. De vågar göra en statement, stå för något. Respect! De har definitivt kommit över den prepubertala JAG-perioden och genom sitt engagemang försöker de beröra och visa orättvisor, visserligen med olika metoder och utifrån olika utgångspunkter. En annan som har utvecklats som man och underhållare är förstås Martin Timell som är ungefär lika gammal som Killinggänget. Han är numera bara gubbig men med en värdighet och integritet som klär när man närmar sig 40 och är en familjefar. Då skall man inte vara ute efter såra andra och skratta på efteråt.

Hoppas Erik, Gnurf, Kalle och ni andra har nu fattat vad jag menar med prepubertala gubbighet. Och för säkerhetens skull: jag har inte påstått att alla svenska män är sådana omogna stackare, utan att det finns en trend i kulturen som främjar och legitimerar den typen av humor.

Förresten vet ni varför Jesus inte föddes i Sverige? Detta fick jag berättat till mig när jag var 7 år och bodde i Finland; för att Gud kunde inte hitta tre vise män eller en enda tjej som var oskuld... Fortfarande lika kul!

Av Johanna Parikka Altenstedt 04 okt 2002 16:59