Bli en känslolös sexmaskin!

Efter att det tog slut mellan mig och min ex-flickvän för en sisådär 10 månader sedan började jag fundera över det här med förhållanden. Finns det något förhållande som slutat bra, egentligen? Slutar inte alla med att någon är otrogen, någon slutar älska, någon dör, och så vidare?

Men varför i hela helvetet envisas då folk med att vara tillsammans? Det skadar dom ju bara. Hur många tar inte livet av sig på grund av kärlek. Hur många går inte omkring och bär på kärleksrelaterade depressioner? Varför inleder vi inte närmare ömmare relationer med vänner istället för att förtro oss helt till någon som ändå till slut kommer lämna oss, och antagligen också demolera våra stackars dödsförälskade hjärtan.

Det är en ond cirkel, förutbestämd för att ta knäcken på oss. Göra oss paranoida, osäkra och sårbara. Kärleken är en självdestruktiv fiende i kampen mot toppen. Om man blir kär blir man helt knäckt när insikten väl kommer att man aldrig kommer bli tillsamans med sin utvalda, och blir man tillsammans kommer partnern ändå driva ner dig i olyckan när hon/han dumpar dig. Eller ännu värre: du dumpar henne/honom och är tvungen att känna skuld och i värsta fall gå omkring och vara rädd för att hon/han ska ta sitt liv. Jag vet ju själv hur hårt kärleken drabbat mig.

Måste driften att älska och att bli älskad vara så stor? Finns det alternativa lösningar? Eller är vi helt enkelt dömda att leva i vår onda cirkel?

Jag gillar det inte, det är obehagligt. Alla dessa år av svarta kärlekar, lögner och smärtor har jag härdats, jag blir inte lika lätt förälskad längre och det gör mig besviken. Samtidigt är jag trött på den konstanta känslan av misslyckande som följer tätt intill i mina kärlekars spår. Det är helt enkelt dags för en ny fas. Ett nytt steg i jakten på den eviga Lyckan.

Av Idioten Puckosson 24 sep 2002 10:56