Japp, having professional crisis

Man har ett jobb som man gillar definitivt. Det är fritt och ger utmaningar, man kan påverka och det går att se när man har nått till resultat. En vacker dag hatar man sitt jobb.

För mig var det så att jag kände mig trött så fort jag skulle göra något – alltså inte bara lite trött utan som om jag hade blivit stungen av en zetzetflyga. Mobiltelefonens ljud gjorde att hjärtat hoppade upp i halsen och tanken att logga in sig för att kolla alla mejl fick magen att knyta ihop sig. Samtidigt tycktes kollegorna bli slarviga. Vissa verkade inte bry sig om ansvar och att göra ett bra jobb och jag kände att allt vilade på mina axlar. I viss mån var det ju så också, för jag skulle leda projekt, bygga upp verksamhet, forska, undervisa, planera och föreläsa. Framförallt skulle jag skapa kurser som jag sedan skulle hålla.

Psykologen Merja Hutri, som har arbetat många år med de anställda vid Helsingfors stad har utvecklat ett nytt begrepp: professional crisis. Det är inte samma sak som utbrändhet burn-out, fastän de två tillstånden liknar varandra. Hon beskriver dessa symptom i den finska tidningen Finnish Journal of Psychology 4/2002 Psykologia.

Professional crisis utlöses ofta av en tillfällighet – lite kritik från chefen, någon jobbig kollega, ett onödigt möte för mycket eller så. Det är droppen som får bägaren att rinna över. Bakom krisen finns det en längre tid av osäkerhet, ostrukturerat verksamhet, oförmåga att hitta svar på de frågor som uppstår i verksamheten, och en del stress. Detta leder till att man börjar beskriva sitt arbete och sin arbetsplats i negativa termer och försöker hitta någon eller något att skylla på. En känsla att vilja byta bana helt finns ofta hos den som krisar.

Enligt Hutris undersökning är det relativt lätt att kommat till rätta med professional crisis, om organisationen förstår problemet. Ofta handlar det om tydligare ledarskap, tydligare förväntningar och synliggörandet av det man faktiskt presterar. De som har fått stöd har ofta kommit tillbaka till arbetet snabbt och hittat arbetsglädjen igen.

Ett annat sätt att få slut på krisen är att säga upp sig, ändra på sin karriärsinriktning och på så sätt komma över känslan. Men att lämna sitt jobb kan också ha djupa konsekvenser för individen och hennes närmaste.

Den som inte får hjälp och blir kvar på jobbet kan bränna ut sig. Enligt Hutri är burn-out ett allvarligt och extremt psykologiskt stresstillstånd som handlar om att man under lång tid ger mer än får. Slutligen hamnar man i ett tillstånd där man inte har någonting att ge längre och det framkommer bland annat genom att man kan hamna i ett emotionellt vakuum utan kontroll eller konsekvens i ens känsloliv, samt genom att man utvecklar en cynisk sida.

Burn-out består enligt medicinforskning av tre element; psykologisk utmattning, cynism, dåligt proffessionellt självförtroende. Den psykologiska utmattningen uppstår genom att man inte orkar intressera sig för människor eller ens sina egna behov, att man är ofta trött, deprimerad och ledsen, genom att intresset för kroppens hälsa minskar och allt känns meningslöst. Cynismen tycks ersätta en del av det friska känslolivet och den blir så småningom en del av ens tankestruktur. Det dåliga självförtroendet leder till att man kan utveckla kontrollbehov, samt att man har svårt att hantera det dagliga jobbet utan att försöka göra för mycket. Man känner att man gör aldrig tillräckligt, och det man gör blir slarvigt.

Burn-out uppstår av olika orsaker. Känslan att bli psykologiskt utmattad uppstår av att individen och organisationens input och output fungerar dåligt. Individen känner att hon ger och ger, men får aldrig feed-back, tydliga gränser, beröm eller bekräftelse. Därmed kan den som bränt ut sig aldrig själv kurera sig om man inte tar en ordentlig titt på arbetsplatsens maktstrukturer, krav, regler, ledarstil, arbetsmiljö, och så vidare.

Cynismen och det dåliga självförtroendet kan däremot relateras till individens psykologiska profil. Burn-out drabbar ofta samvetsgranna, ordentliga och ansvarstagande personer som känner egentligen en hög motivation för sina jobb.

Människor som själva upptäcker att de är i riskzonen för burn-out och de som redan har lite symptom har enligt denna finska studie kunnat få hjälp av gruppdiskussioner som ordnats på arbetsplatsen. Däremot har de som hunnit bli värre utbrända krävt individuell terapi och hjälp som kan ta åratal. Hutri fastslår att dessa yrkesplatsrelaterade störningar kräver alltid både en individuell och en organisatorisk handling för att man kommer till rätta med det hela.

Helt plötsligt fattar jag varför skolbarnen krisar. Det är ju inte så att de har mer läxor i Sverige än i andra länder och skulle därför digna under arbetet. Utan det handlar ju om att man aldrig vet vad som händer nästa vecka, eller nästa kurs, eller nästa period, eller nästa projekt... eller vem som blir läraren, eller vad som förväntas av en för att få bra betyg. I alla fall har mina barns skolgång handlat mycket om att de har fått besked som sedan ändrats, att man planerat men sedan blev det inte så, att man skulle göra saker, men sedan brände läraren ut sig, eller pengarna räckte inte, eller...

Det är så att man vill gråta. Jag har definitivt en professional crisis. Och sannolikheten att arbetsplatsen identifierar problemet eller gör något åt det är lika med noll.

Nej, jag tror jag skall bli hästakupunktör.

Av Johanna Parikka Altenstedt 23 sep 2002 15:27