Världen börjar och slutar här

Tung andhämtning. Kropp i vila.

Från mitt sovrumsfönster, som vetter mot en bakgård i centrala Madrid, kan jag höra världen. Den börjar och slutar precis där utanför mitt fönster. Jag ligger som i en kokong i mitt rosamålade rum och är samtidigt ögon, näsa och öron. Och en mun, som inte kan äta sig mätt. Jag insuper atmosfären; tar djupa andetag, men kan inte få nog av stadens dofter, ljud, klapper, slammer, stekos, tvätthängande, barngråt, musik, skratt och mummel.

Morgonljuden möter mig halvvägs på fönsterblecket och jag sträcker ut handen för att gripa efter dem; samla på dofterna.

Jag gäspar och sträcker på mig. Känner efter hur jag mår och märker att jag är hungrig. Vid den här tiden på morgonen brukar upplevelsemagen börja kurra och den tystnar inte förrän den blir mättad. Den vill ha mer. Fler intryck. Större portioner. Och tur är väl det; att man inte upphör att förvånas och glädjas och vill veta mer. Leva mer.

Plötsligt gör sig hjärtat påminnt. Det bankar och vill ut. Slår vilt där inne. Måste ut.

Det är en fysisk reaktion.

Jag tar på mig manchesterjackan, som jag har köpt för att sparka bland löven i Retiroparken, och ger mig ut i vimlet av människor. Framför mig flimmrar kritstrecksrandiga kostymer, slätstrukna skjortor, välputsade skor och klänningar i grälla färger. Jag följer smala bakgator, letar mig in i folkmängden där jag får syn på en gul jacka, som jag bestämmer mig för att följa efter, precis som i en dans....upp, ner, fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Åt sidan, ett, två, tre. Tillbaka. Jag lyssnar till den gula jackan som virvlar fram över stadens dansgolv. I en paus byter jag danspartner och bestämmer mig för ett par röda byxor på en ung kvinnokropp. Får jag lov? Och dansen fortsätter.

Och jag ler med hela kroppen.

Så går dansen ner i tunnelbanesystemet bland jeans och skinnrockar, rosa punkfrisyrer och små handväskor. Jag följer systemets krokar; ljusblå line 1, mörkblå linje 10 och ärtgröna linje 6. Ett, två, tre. Byter över till linje 9 och ett, två, tre... ett, två, tre... Punta, tacón, punta, tacón. Oh, jag börjar bli yr - och fortsätter dansen ovan jord. Luft, luft, luft!

Ovan jord känner jag dofterna blanda sig med varandra men urskiljer särskilt en stark kaffedoft, som kommer från ett café i närheten av tunnelbanestationen. Jag befinner mig plötsligt på Starbucks café; andra våningen, i Shibuya i centrala Tokyo. Rökringar svävar omkring i lokalen. Oj, förlåt...så klumpigt av mig...Gomen nasai...Gomen ne?

Och världen virvlar omkring och jag kippar efter andan. Följ mig, följ mig. Lyssna till mina rörelser.

I ett skyltfönster till ett konditori ser jag bakelser och kakor dansa omkring och jag står med ens framför Cheese Cake Factory i centrala Chicago; alldeles i närheten av Watertower Place. Från en fontän hörs ljudet av vatten som rinner. Och jag sitter plötsligt vid standen under tårpilarna på Skeppsholmen. A piece of Stockholm. Smaka! Ta en tugga!

Ok, just a small bite. Måste vila en stund. Ta igen mig. Nu börjar jag känna mig mätt.

Tack för dansen, det var trevligt. Torkar svetten ur pannan.

Jag återvänder till min kokong; till min puppa, som tar in mig igen och där jag kan pusta ut ett slag. Senare ger jag mig ut igen, men återvänder tillbaka till mitt rosamålade sovrum senare på kvällen eller är det kanske en vecka senare, några månader senare eller flera år efteråt? Då återvänder jag. Fortsätter jag. Och börjar om på nytt.

Fladdrar iväg, upp. Högt, högt.

Nattljuden kommer till mig och silas som månljus mellan springorna i träpersiennen, som rasslar i takt med gardinens fläktande fram och tillbaka i vinddraget.

Lakanen är svala och doftar svagt av tvättmedel. En TV står på någonstans och skrattar för sig själv. Jag hör svag musik någonstans ifrån; mitt inneröra, känner doft av orientaliska kryddor och hör slammer från soptunnor som ska tömmas och som släpas över gården. Ljuden blandas med dofter av olja och vitlök och klirr av glas. Skål! Salud! Detta ska firas.

Jag gäspar och märker hur min kropp börjar slappna av, hur jag sjunker in i kuddarna, lämnar min kropp åt madrassen och försvinner bort; men fortfarande på gränsen mellan dröm och verklighet. Min verklighet.

Pulsen är Madrids. Andhämtningen, min.

Av Anna Bergman 22 sep 2002 11:28