Mp i valet och kvalet

Efter moderaternas bakslag har Tove Livendahl förklarat att det finns två m: ett med gubbarna i bunkern och smygrasisterna i valstugorna - och ett ungt, friskt och med visioner. Jag hoppas hon har rätt och att de unga klarar den match de nu gett sig in i. I Folkpartier finns det tre. Ett några veckor före valet - för de som vill ha språktest för invandrare innan de får bli svenskar. Nummer två lanserade samme Leijonborg några dagar före valet - när regeringsmakten kändes så nära: inget obligatoriskt språktest och formerna för det kan väl diskuteras senare. Folkparti nummer tre lanserades efter valet av liberala ungdomsförbundets ordförande Birgitta Ohlsson som fått plats i riksdagen. Hon deklarerar "Jag skall arbeta mot språktest". Hon är också feminist, vegan, försvarare av kapitalismen och förespråkare av NATOmedlemsskap. Allt enligt en intervju i Dagens Nyheter två dagar efter valet. Så det finns ett folkparti för de flesta smaker.

Mp före valet - och mp efter valet.

Miljöpartiets två nya språkrör tyckte jag faktiskt hörde till det bästa i valrörelsen. Uppriktiga, unga, ärliga och drivna av egen övertygelse. Två språkrör var det - men hur många mp finns bakom dem? Ett som garanterat inte skulle stödja en regering om de inte själva fick sitta med i den större delen av valrörelsen Ett som tyckte så - med tillägget "i princip" veckan före valet. Ett som definitivt inte skulle regera tillsammans med m eller kd. Och hur är det efter valet? Är det nån mer än jag som har svårt att hänga med? En variant är att regera med fp och kd och med det förhatliga m som "passivt stöd". Varför skulle nu m gå med på ett "passivt stöd" till en regering? Samma idé som mp före valet förkastade. I synnerhet som det passiva stödet skulle ges till Leijonborg, som dagarna före valet stack kniven i m.

Den hurtiga flörten med m kan låta så här: "Mp vill fostra moderaterna." Och så får vi läsa att moderaterna "kan fostras till att bli mer miljömedvetna, säger Åsa Romson, medan Christopher Ödman utesluter samarbete med både fp och m." Dagens Nyheter tre dagar efter valet. I samma tidning säger en annan miljöpartist att "Vi skulle försöka få moderaternas politik att gå i en mer solidarisk riktning...". Inget jag kan påminna mig från utspelen före valet.

En friare med 4,6 procent på fickan.

Det miljöparti som skall frälsa moderaterna fick 4,6 procent i valet - moderaterna mer än tre gånger så mycket, trots bakslaget. MUF-ordföranden Tove Livendahl som är ledande i moderaternas självrannsakan menar att den så kallade borgerliga vänster som mp skall slå sig ihop med för att inhösta moderaternas "passiva stöd" inget annat är än förklädda sossar. Någon respons på miljöpartiets frierier ger varken hon eller någon annan moderat.

Med sina 4,6 procent beklagar sig mp över att de inte får Persson att hoppa av från sitt löfte före valet: gärna samarbete men inga ministerposter. Persson sökte väljarnas stöd för en socialdemokratisk regering. Punkt slut. Och för det fick han nästan nio gånger så många röster som mp och blev efter ett lyckat val betydligt större än m fp kd tillsammans. Att Persson nu säger samma sak efter valet som före valet tycker mp är upprörande. Vi är "besvikna på Persson" säger de i Dagens Nyheter fyra dagar efter valet.

Miljöpartiets harakiri?

Detta med att det i ett parti finns flera partier är inget nytt. Det är ett av politikens äldsta så kallade hat tricks. Eller väljarkniparknep. Före valet erbjöd de borgerliga partierna ett väldukat smörgåsbord som alternativ till Göran Persson. Du som vill ha lägre skatter: m. Du som vill höja lärarnas löner: fp. Du som vill satsa på familjen: kd. Du som inte gillar homosexuella: Alf. Du som gillar homosexuella: Alfs ungdomsförbund. Und so weiter.

Är det så illa att mp har gått med i den här klubben? Då har de för mig förlorat den respekt jag före valet fick för deras språkrör. Ja, frågan är om de inte begått harakiri. Det vore synd tycker jag. Politiken behöver nya människor som står för vad dom känner och säger och inte fikar efter ministerposter till varje pris. Berättigat politikerförakt har vi mer än nog av. Det är också så att det tar lång tid att bygga upp ett förtroende. Och det kan gå snabbt att förstöra det. Sånt är livet.

Av Sven Frostenson 22 sep 2002 11:22