Med hud som Nutella i skånska myllan

Chris Lancelot sjöng "Ingen kan älska som vi" på renaste svenska. Plötsligt var det liksom lite mer okej att ha hud som Nutella, läppar de luxe, äktkruset och sitt ursprung där borta. I Afrika, typ.

Jag, som av storken och diverse adoptionsorganisationer flyttats från det kejserliga, om än våldtagna, Addis Abeba till Fågelsångsdalen i det grönskande Södra Sandby på den skånska slätten, var ju givetvis glad för den oväntade kursförbättring som Chris var ett av de första tecknen på. Men det rubbade inte min övertygelse att raskriget var på gång. Vilken dag som helst.

- Man e ju ente rasist men de e ju förjävlet att di bara kan komma hit o ta för sig, hade det vatt upp ti maj skulle de min själ vatt skottpengar på dom allihopa! Jamen du e ju okej Negermicke, det fattar du väl?

I 15 år hörde man olika varianter på den ramsan. De som snackade kände alltid att de var goda/oskyldiga/orädda sanningssägare efter det obligatoriska: "Jag e ju ente rasist men... Men du e ju okej... Det klart att det inte gäller dig... Vi känner ju dig!"

De kände mig?! Men vafan skulle hända med dom 7-8 miljonerna som inte kände mig? BSS, Sven-olle, Ny Demokrati, Sverigedemokraterna, Karl den XII-firarna och Rasbiologiska institutet besvarade den frågan.

Det var frågeställningar och faktum som de här som fick mig att inse att det nog var lika bra att lära sig att skjuta. Så därför marsch iväg till hemvärnet, i sig en helt jävla sjuk organisation med porr, vapen, snorungar, hembränt och fördomar i en härlig blandning.

Det var här jag stiftade bekantskap med Carl P. Herzlows Skånepartietnazzedemokraternas radiokanal som basunerade ut att "di kommer hid och bygger parkeringshus i våra parkor!"

Man kunde ju för fan knappt tro sina öron! Det satt nån liten kärring i Åstorp eller nåt och trodde att negrerna smet igenom tullen med murbruk och tegelstenar i handbagaget för att handgripligen förstöra idyllen Sverige.
Min lilla by var en idyll. Den hade ett överflöd av villor, höginkomsttagare, akademiker, skins och bonnrassar och mopeder men ett seriöst underskott på pigment. Det var jag, lillasyrran, en liten kille från Indien och Mona den egyptiska prinsessan som representerade för di brune. Rille-pille-fisluft, koreanen, stod ensam för Asien.

Jag träffade mitt livs första riktiga afrikan född och uppväxt där i tolvårsåldern, så jag var precis som dom andra, vita ungarna, tvungen att bygga min bild av svarta, invandrare, blattar, spaggar och så vidare på vad man såg och hörde i radio och tv. Eller på vad de 17-åriga knudorna/raggarna berättade nere vid kiosken. Enligt våra etermedier fanns det bara två typer av svarta; antingen var de offer för någon svältkatastrof eller så log dom hela tiden och var med i Cosby.

Till lycka för den vetgirige hade man ju som sagt knudorna nere vid kiosken, som faktiskt hade sett blattar i verkligheten. Detta hade skett vid den mytomspunna snabbmatsrestaurangen Maximål i Lund. De berättade alltid hur det egentligen låg till och köpte man inte det skulle man ha "po flabben". Enligt dessa vidsynta herrar så berodde svältkatastroferna på lättja:
- Kolla själv. Tjocka magar och smala armar. Di edor för möed o jobbar för lite hö, hö, hö.

Och de fick alltid stå oemotsagda vilket gjorde att de mest banala och idiotiska föreställningar om omvärlden kunde slå rot hos de snällaste av ungar. Och ingen sa nåt.
För enligt den vuxna delen av bybefolkningen fanns det ju ingen rasism. Det som fanns var patriotism eller kanske på sin höjd en avundsjuka mot invandrarna läs; turkarna, juggarna, judarna, negrerna, spaggarna, blattarna, svartskallarna, dom/vi andra som trots allt fick så jävla mycket slantar av soc och körde feta märsor varenda en.
Det var en tid av förvirring och hägring; änglahund, Reagan, Thatcher, Tommelillasommarland, vältkatastrofer, reklamens genombrott och vic 64:or.

Var skulle det vara bättre att uppleva en så sjuk tid än med tårna djupt nerstuckna i den skånska myllan?

Av Mikael Wranell 03 sep 2002 14:16