Trångsynta folkpartister stoppar graffiti

Lördagen den 24:e augusti ordnade Ung Vänster Hässelby-Vällingby en förortsfestival i stadsdelen. De mer än tvåhundra besökarna kunde förutom uppvisning i breakdance och boogie, open mic, uppträdanden av bland andra Kung Henry, Stor och Liten samt lokala hiphopgrupper, titta på och delta i någonting som under de senaste åren varit föremål för hätska debatter – konstformen graffiti. Tjugo meter duk hade spänts upp för ändamålet, där mer erfarna målare gjorde uppvisningsmålningar, och nybörjare fick lära sig grunderna i graffiti med hjälp av instruktörer ända fram till midnatt.

Syftet med festivalen var att resa kravet på lagliga graffitiväggar, behovet av fler replokaler och fritidsgårdar i förorterna. Bakgrunden är att det under de senaste femton åren lagts ned inte mindre än åtta fritidsgårdar i stadsdelen Hässelby-Vällingby. Numera finns det förutom den största gården Tegelhögen i Vällingby Centrum enbart en till fritidsgård – och två små annex. Dessutom är enbart Tegelhögen utrustat med replokaler. Den senaste mandatperioden har de borgerliga partierna i Stockholms stadshus gått i spetsen för nedläggningar av inte mindre än hälften av stadens samtliga fritidsgårdar. Skattesänkningar och privatiseringar har, trots de vackra klyschorna som omgärdat dem, i praktiken inneburit nedskärningar och vinstkrav för de gårdar som trots allt är kvar, vilket har tvingat dem till att skära ned på öppethållande, personaltäthet och aktiviteter. Biljardbordet ryker, öppettiderna på lördagskvällen liksom Marshallförstärkaren.

Det är naivt att tro annat än att detta har påverkat ungdomars möjlighet till en meningsfull fritid. Visserligen talar borgarna i Stockholm gärna sig varma om det nya Stockholm, som de kallar valfrihetens och mångfaldens huvudstad. Ungdomar kan numera göra vad de vill och när de vill, sägs det. Man kan inte annat än att ifrågasätta deras verklighetsuppfattning. För ungdomar med välbärgade föräldrar är nedläggningarna självfallet inte något problem. Välbärgade föräldrar kan hyra en replokal åt sitt barn för ett par tusen per termin, kan investera i privata målar- och danskurser. Men för alla oss andra har privatiseringarna och skattesänkningarna i verkligheten inte inneburit annat än en mer passiv fritid, vars värde är beroende på plånbokens tjocklek och vårt kön. Numera finns det ingen annan valfrihet än valet mellan att hänga i centrum eller på ett dyrt fik inne i stan. Vi förpassas från gårdar där vi har möjlighet att skapa själva eller bara sitta ned och snacka med våra kompisar utan att för den skull betala för det – till en fritid enbart som konsumenter.

I grunden handlar det om vilken syn man har på ungdomars fritid. Det handlar om en aktiv och skapande fritid kontra en passiv. Borgarna har förklarat krig mot ungdomars självskapande, både genom nedläggningar av fritidsgårdar och genom att kräva hårdare tag mot så kallat "klotter". Fenomenet de har i åtanke väljer jag att kalla för en konst. Graffiti är en viktig kulturell yttring, som speglar såväl vår samtid som det rådande samhällsklimatet. Kreativitet hos ungdomar och utvecklandet av nya konstformer borde uppmuntras och möjliggöras, inte motverkas med alla medel av oförstående personer - det borde ges lagliga alternativ.

När folkpartiets Birgitta Rydell hävdar att partiet verkar mot graffiti för ungdomars bästa, för att hindra dem för att skadas i tunnlarna, ljuger hon. Liksom när hon hävdar att samtliga försök med lagliga graffitiväggar i Stockholm misslyckats. Hade Birgitta Rydell och hennes borgerliga kollegor haft ett genuint intresse för ungdomars säkerhet hade de gått i spetsen för lagliga väggar, för att ungdomarna skulle slippa att just måla i tunnlar, slippa risken att bli misshandlade av aggressiva väktare. Ett genuint intresse hade inneburit att de på allvar kämpat mot sin egen trångsynthet, inte bara upplåtit en eller ett fåtal mindre väggar, utan insett att det är långsiktigt projekt som kräver flertalet väggar på många platser runt om i staden, låtit ungdomar träffas, utbyta erfarenheter och i lugn och ro öva för att bli bättre. De hade lärt av erfarenheterna från till exempel Göteborg, Malmö och Norrköping, och sett att det faktiskt går att upprätthålla lagliga alternativ utan att närliggande fastigheter vandaliserats - de hade sett, eller tillåtit sig själva att se, att det olagliga målandet i dessa städer faktiskt minskat.

Vår festival i Vällingby lockade som nämnt ovan över tvåhundra personer, varav ett hundratal målade graffiti med olika tekniker på den uppställda duken. När polisen i stadsdelen fick höra att graffiti skulle vara en del av festivalen blev jag nedringd av en upprörd närpolischef som hotade att hänga ut mig personligen i media om någonting överhuvudtaget gick snett. Närpolischefen behövde inte göra sig det besväret. Inte en enda tag någon annanstans än på duken påträffades, inga vandaliserade tunnelbanevagnar och ingenting annat än beröm från det ansvariga polisbefälet för tillställningen. Själv har jag slutat att överhuvudtaget bli förvånad över att ungdomar ständigt motarbetas av överheten när det handlar om att skapa saker och ting själva. Som att organisera sig, göra en egen målning, eller för den skull en festival. Slutat att bli förvånad - men aldrig slutat att bli förbannad. Jag och många med mig vägrar att matas med borgarnas konsumtionskultur. Vi kräver fria och lagliga alternativ för vår konst, liksom fungerande replokaler och fritidsgårdar. Vi kräver helt enkelt en fritid för alla - inte bara för de rika.

Av Clara Lindblom 02 sep 2002 17:29