Sören Cratz var misslyckad

Visst är det förvånande och samtidigt lite lustigt hur en glädjeyttring kan utröna i direkta påhopp mot en påtvingad landsända.

I Aftonbladet raljerar Sandlin med orden om hur vi helsingborgare är totalt humorbefriade. Så är det ju, fråga bara den buttre Hasse Alfredsson.

Krönikör Holmqvist visar prov på kunskapsbrist när han tycker att hela Cratz-affären mynnar från ett kramkalas på Arenabolagets tomt. Helsingborg har låtit andra tränare gå då resultaten varit dåliga. Låt oss göra en liten lista.

- Kurt-Arne "Nanne" Bergstand. Blev löst eftersom målet om en Europaplats inte infriades. HIF var då på en femte plats.

- Åge Hareide. Slutade, efter att ha fullföljt kontraktet med Cup- och SM-guld.

- Reine Almqvist. Förlängde inte efter en sjätteplats och strid med lokalpravdans starke man Knut Knutsson.

- Bosse Nilsson. Tog HIF från division II till Allsvenskan och etablerade laget. Målsättningen var att etablera sig vilket man gjorde. Därefter gick Bosse vidare.

- Rolf Bengtsson 1986. Skulle ta HIF till Allsvenskan men lyckades med att ta laget till division II. Sparken blev följden året därpå lyckades han med samma bravad med BoIS. Alla klubbar skulle ha sparkat honom.

En högst begriplig lista som även borde gå att översätta till stockholmska. Noterbart är att både Nannes och Reines slutresultat var bättre än HIF:s position idag.

Visst är det kul när tränare/ledare visar känslor. Men en reaktion över onsdagens händelse: Sören glömde totalt bort de tillresta helsingborgarna. Visst, 10 000 personer mot 30-40 000 är väl ingenting säger ni. Men här nere är vi individer varenda en av oss. Hur tror ni att det kändes för helsingborgarna? Fotboll är känslor för såväl aktiva, ledare som supportrar. Skillnaden är att de aktiva har betalt för att visa/ta emot känslor. Vi andra betalar för att se dem, i synnerhet tillresta supportrar oavsett lag.

Av Tomas Nilsson 30 aug 2002 15:55