Gillar du läget?

Det är helt okej att stanna kvar om du gillar läget, det är inte bara okej, det är väldigt bra om du gör det. Skulle det däremot vara så att du har några invändningar då är det nog inte så stor idé att du framför dessa. Förändringar ska av sin natur inte komma ur någon missnöjesyttring. De ska vara en produkt sprungen ur en uppmaning från den ledande positionen som behöver hjälp att förnya.

Allt oftare hör jag bland mina vänner hur de resignerat beträffande att åtgärda missförhållanden i sina arbetssituationer. "Det är liksom ingen idé, vi har ju redan varit med om detta förut. Det händer i alla fall ingenting! Det är bara slöseri med onödig energi. Varför ska vi engagera oss när det ändå inte ger något reuslutat?"

Allt för många har antagit en position av stram anpassning. Det förvånar mig att så många accepterar vissa förhållanden på sina arbetsplatser utan att så mycket som yttra något om det till sin arbetsledning. Tanken slår mig att vi som nu börjar komma upp i 40-års åldern väljer de bekväma stigarna och uppenbart är det att allt flera av oss finner oss i att konformaliseras. Det borde vara tvärtom. Vi har förvärvat kunskaper och erfarenheter som de yngre inte kommit att åtnjuta ännu och det borde vi uttnyttja. Nej, detta sker oftast icke. Det är som att varje generation har sin egen "jätteproppen Orvar". Stoppklossar som inte direkt hindrar förändring och förbättring, bara indirekt med sin egen ovilja till att föra fram obekväma åsikter.

Självklart finns det många som även i min generation gör vad de kan för att förbättra och förändra sina arbetsförhållanden. Mina referenser ligger strikt inom min egen sfär och jag går enbart på hörsägen vad gäller andra yrkesområden. De stora och övergripande förhållanden som ska garantera en gynnsam arbetsmiljö för arbetstagaren, är reglerad genom olika lagar och avtal vilket naturligtvis är bra. Det är de här små sakerna, de där detaljerna, som gör att man befinner sig i ett ömsesidigt förhållande till sitt arbete, som ofta faller offer för missnöje.

Jag associerar till vad Marx menade med att vara alienerad från sitt arbete. "Jag gör vad jag ska och sedan går jag hem." Vad får vi ut av våra yrkesutövningar? Vilka behov ska de fylla? Hur kan jag själv vara delaktig och påverka? Idag, i vår kultur, arbetar vi inte enbart för överlevnad, vi behöver också tillfredställa vår självkänsla och få bekräftelse i vad vi gör.

Därför är det nedslående när jag tar del av samtal bland mina vänner där de visar så tydligt hur de inte längre orkar förändra i de små detaljerna. De anser själva att de många gånger gjort vad de kunnat och bemöts då inte med den respekt som är önskvärd. De blir helt enkelt inte lyssnade på och då är det inte så stor mening att lägga ned krut i onödan. Många gånger handlar det om prestige och subjektiva värderingar styr mer än verksamhetsnyttan. Av bekvämlighetsskäl väljer många att gilla läget då alternativet helt enkelt är att kliva av, när det inte går att förändra. Orsaken till att det inte går att förändra och förbättra sitter oftare i våra värderingar och attityder än i de praktiska möjligheterna. Arbetsglädje är något som inte går att reglera, det kan bara födas ur lusten till det egna arbetet.

Av Monika Westin 25 aug 2002 16:07