Me Perfekt. You Ideal

Hur skulle vi människor och vårt samhälle på längre sikt förändras av det lilla pillret?

Francis Fukuyama skriver tegelstenar om saker som ligger i tiden. De blir bästsäljare och är som skapta för flygplatser, där de säljs på samma räcken som mastodonter av James Clavell och Mario Puzo. Han hävdar att historien har nått sin slutpunkt i den parlamentariska demokratin, att detta samhällssystem har blivit så framgångsrikt att alla konkurrenter teokrati, socialism, envälde av olika slag bara väntar på att förtvina.

Experimenterandet med människan pågår hela tiden och i boken "Our Posthuman Future. Consequences of the Biotechnology Revolution" leker Francis Fukuyama med tanken på vad som blir den eventuella följden av genmanipulation, som numera enligt språkrekommendationerna ska ändras till genändring för att klinga mer neutralt där en vacker, sjukdomsfri, högintelligent varelse med energi och ambitioner kan skapas.

Han söker efter den yttersta drivkraften till individens och samhällets utveckling och tävlan med varandra. Han får gå ända tillbaka till antiken där han hos Platon hittade begreppet "thymos" som ordagrant kan översättas som "sinne". Men som också innehåller element som "självrespekt", "självkänsla" eller till och med "stolthet". Han håller med Nietzsche som skrev att "människorna INTE strävar efter lycka, det är bara engelsmän som gör det."

Människan strävar inte heller primärt efter ekonomisk vinning utan efter att respekteras av andra.

Den elfte september visade att Fukuyama hade rätt i detta. Att terrorister kan gå i döden för sin sårade självkänslas skull. Inte nog med att man kan begå hedersmord på någon annan, som Fadimes pappa, när ens självkänsla är knäckt, man kan också begå hederssjälvmord. "Världens mäktigaste stat, en föraktfull ogudaktig nation av materialistiska hamburgerätare behandlar dem som luft. Inte kan man leva med den skammen."

Ska vi skygga för genändring där ofullkomligheter och skillnader människor emellan suddats ut och alla är likadana och lyckliga? Ska vi inte ha rätt att vara olyckliga, bli gamla, fula, impotenta, vara hungriga, få tyfus och aids och cancer och leva i ständig skräck för vad som kan hända i morron eller en oviss framtid? Fukuyama ser det som en ofrånkomlig del av mänskligheten och vill ha dem kvar. Att vi genom det naturliga arvet automatiskt utvecklar motståndskraft och därigenom förädlas. Där är Fukuyamas resonemang visavi försvar av människans natur osäkert konstruerat och man läser med vissa reservationer och jag reflekterar över hur lite både han och vi egentligen kan se in i framtiden.

Det är lätt att som Fukuyama teoretiskt acceptera lidande, men praktisk nytta går före teoretiska risker.

Man ska inte leka Gud och ge sig in på områden vi inte har rätt att beträda. Eller har vi? Känsla för det heliga verkar fin och human och genändrad mat kallas helt acceptabelt växtförädling. Det är lättare än man tror att överföra benämningen på människor, fastän det ger en ofrånkomlig känsla av olust. Ännu. Vi är ju vanedjur och lättpåverkade. För att garantera en begränsning på experimenten inom neurofarmakologin efterlyser Fukuyama bättre fungerande föreskrifter. Man försöker få bort alla biverkningar på de flesta läkemedel som vill få oss att "må bättre". Förlorar vi då samtidigt förtroendekapitalet, som är det viktigaste kapital vi har om vi får tillgång till livets svarta låda?

---
Källor: Francis Fukuyama. Our Posthuman Future. Consequences of the Biotechnology Revolution. Profile Books. London.2002. 256 s.
Ur recensioner i Hufvudstadsbladet av Kerstin Lindman- Stafford och Erik Wahlström

Av Solveig Sjöskog 22 aug 2002 14:34