Lycka - en följd av mina handlingar

Jag trodde länge att jag skulle drabbas av kärlek, att den helt plötsligt skulle hoppa på mig och ge mig lycka och tillfredsställelse. Men hur jag än väntade och hur jag än sökte så uteblev den med sin närvaro. Jag sökte mig långväga för att hitta den, men vilket land eller vilken stad jag än befann mig i så fann jag den aldrig. I varje maggropskänsla hoppades jag att nu, nu skulle det ske. Men icke! Det slutade med att jag blev fast besluten om att kärleken var något jag fick klara mig utan.

Så gick jag på en föreläsning som handlade om att finna kärlek i sig själv. Föreläsaren sa; "Vänta inte på den rätte, utan gör dig själv till den rätte så kommer hon". Det var en revolutionerande tanke, även om den var självklar. Jag skulle alltså hitta kärleken i mig själv – till mig själv – istället för att söka den utanför mig själv.

Så fick det bli. Och nu började en resa som stundtals var både smärtsam och arbetssam. Att hitta kärlek i sig själv innebar att jag tvingades se hur jag behandlade mig själv och hur jag tänkte om mig själv. Längst inne i mig fanns en grundad känsla av att jag inte var värd att bli älskad. I den prägling jag fått genom mina uppväxtår var detta sanningen jag bar på.

Jag mötte en liten pojke som hela tiden sökte kärlek, och som gjorde allt för att nå mitt vuxna sätt att vara och leva. Han ville upprätta en dialog med mig och försäkra sig om att jag skulle skänka honom skydd, kärlek och omtanke. Och när jag mötte den lille pojken började jag möta mig själv. Jag tog ansvaret för att älska mig själv och successivt började jag se mig själv som en man som var värd kärlek.

Och när jag så äntligen lyckades omvända den lille pojkens förfelade bild av att inte vara värd kärlek, fann jag kärleken. Först i mig själv – sedan i gestalten av en kvinna som är den del av mitt liv som skänker mig mest glädje och mest kärlek. Jag visste redan från vårt första möte att hon skulle bli en del av mitt liv. Och i kärleken till mig själv kunde jag ta emot hennes kärlek; jag förstod att jag var värd att älskas.

Varje dag skänker jag en tanke hur lyckligt lottad jag är som fått möta henne. I alla de handlingar jag gör förstärks min kärlek till henne och ofta påminner jag mig om att jag verkligen är värd att vara lycklig. Det är liksom min tur!

Till Susanne

Av Per Poulsen 20 aug 2002 09:12