filmfestIVAL

Klockan halvtio är jag på plats, lite grusig i ögonen men spänd och förväntansfull inför dagens filmer. Allra först är ett program som innehåller fem kortfilmer. Först ut är en film av Jan Troell som handlar om the world trade center i New York. En helt okej film, särskilt med tanke på vad som har hänt. Ett lågmält dokument över dessa två gigantiska byggnader som inte finns längre. Men jag funderar hela tiden på varför han valde just den platsen för sin film? Han kunde ju inte veta att den 11 september skulle höja filmen till en helt ny nivå. Vad var tanken från början?

Film nummer två är "Möte med ondskan" av Reza Parsa och killen jag pratade med på Sand bara några timmar tidigare är framme och presenterar filmen. Det visar sig vara en film om en man som bara har knappt en kvart kvar att leva. Han sitter i en bil och spelar in ett meddelande till sin dotter där han förklarar varför han om några minuter ska stiga ur bilen, gå in i en byggnad lite längre bort och spränga sig själv och hundratals andra i luften som en protest mot det rådande politiska klimatet i landet.

Jag är kluven inför filmen, jag förstår inte själva budskapet. När filmen är slut så kommer det upp text som fördömer all form av våld, men när jag tänker tillbaka på det jag sett så uppfattar jag det som någon slags bekräftelse på att just den formen av våld och terrorism som filmen tar upp på något konstigt sätt är okej. Förnuftsmässigt vet jag att det inte är så, men känslomässigt kan jag inte skaka av mig den känslan.

Tre filmer återstår men jag ska bara komma att se en till, men det vet jag inte om när "Kroppen min" av Margreth Olin börjar rulla. Det händer något konstigt redan de första sekunderna. Bilderna, den smekande norska rösten, sakerna hon säger, "sätt dig bekvämt, andas lugnt, det är ingen som dömer dig nu" tonen i filmen från ruta ett göra att jag bryter ihop. Kollapsar i stolen och gråter som ett barn. Egentligen borde jag gå ut, men jag vill inte, måste se färdigt. Min granne sneglar med osäker nyfikenhet på mig och undrar nog vad i hela friden jag håller på med. Jag bryr mig inte ett dugg, fortsätter bara att snyfta tyst och försöker uthärda det som rullar upp på den vita duken

Dokumentärfilmaren Margreth Olin har gjort en film om sin kropp och hennes sätt att förhålla sig till den. Hon klär av sig naken, både bokstavligt och bildligt, och berättar lugnt och melodiskt varför hon än idag inte använder sandaler och aldrig ler med öppen mun. Hon berättar på ett odramatiskt och ärligt sätt om hur en förflugen kommentar om ens kropp när man är liten kan sätta spår för lång tid framöver, kanske för hela livet. Hon klargör på ett briljant sätt att vi alla, medvetet eller omedvetet bedömer och dömer kvinno-kroppen efter de helt snedvridna ideal som finns idag och som säger att kvinnan ska se ut på ett speciellt smalt och behagfullt sätt.

Den är den bästa, mest välgjorda och modigaste film jag sett i hela mitt liv. ALLA borde se den, minst en gång om året. Särskilt föräldrar, lärare, dagispersonal och alla andra som har en direkt påverkan på barn och ungdomars uppfostran. När filmen är slut är jag både psykiskt men framförallt fysiskt så utmattad att jag inte kan sitta kvar. Jag halvspringer ut, i foajén möter jag Margreth som tittar på mig med lite sorgsna ögon. Mellan snoret och tårarna hackar jag fram att jag gärna vill prata med henne. Sen, när jag KAN prata. Jag går ut och sätter mig på bänken i solen och bara låter tårarna rinna.

Det kommer fram några personer till mig och säger "stackars dig" men det är inte alls synd om mig. Visserligen blir jag förvånad över min egen, milt sagt, starka reaktion, men det är också skönt att bli så berörd. Att känna att man lever. En nyfunnen kompis kommer också ut, misstänkt rödmosig i ansiktet och vi sitter tillsammans och pratar utan att säga något. Efter en kvart kommer Margreth fram till mig, kramar om mig och viskar "kände du igen dig?" Och det var ju precis det det handlade om, det var mitt liv hon hade gjort film om och det var därför jag tog åt mig så. Vi pratar en stund och hon visar sig vara precis lika fantastisk i verkligheten som hon är på film och jag är glad att jag fått träffa henne.

Resten av dagen förflyter i någon slags dimma, jag diskuterar filmen med alla som vill, även de som inte vill, och de kommer även fram människor till mig som vill veta varför jag reagerade så starkt. Det blir många och innehållsrika diskussioner i baren och rätt som det är har det blivit kväll och det är dags att se film igen.

"Venus Boyz" blir min sista film på festivalen och det blir drag-kings som sätter punkt. Kvinnor som i varierande grad vill leva som män. En del tar steget fullt ut och opererar om sig, en del vill bara vara kvinna på scen. Vi får möta en massa olika, väldigt intressanta och ödmjuka människor som försöker förklara varför de känner att de vill vara kvinnor när de på pappret är män. En kvinna säger att hon är ute efter den makt och respekt som helt automatiskt är henne given när hon uppträder som man, och samtidigt som jag kan förstå henne så tycker jag att hon borde se till att kämpa för det som kvinna, istället för att förvandla sig till en av dem som är orsak till kvinnor inte har så mycket makt och inte blir bemötta med samma respekt.

"Venus Boyz" blir en härlig lite vemodig avslutning på en fantastisk helg och nu, en dryg vecka senare, har jag precis landat i mina upplevelser. Och jag har börjat ladda för nästa års festival som kommer att bli minst lika bra. Det går nämligen att ha höga förväntningar på något utan att bli besviken, det har jag lärt mig den här helgen. Det och att film är bäst på festival.

Av Kajsa Kallio 19 aug 2002 11:28