Har du något att säga – säg det!

Jag tror det finns något i vår kultur – eller om det är vår uppfostran – som gör att vi får svårt att förhålla oss till sanningen. Vi lär oss i tidig ålder att dölja vissa saker eller att omskriva dem. Och svaret på varför det är så är oftast att det är av hänsyn till andra. Men bakom denna "hänsyn till andra" finns en oförmåga och rädsla att i oss själva ta emot de reaktioner som kan uppstå genom det vi säger.

Jag tror helt enkelt att vi skyddar oss själva – inte den andre.

Vi skulle aldrig behöva hamna i en situation där vi måste ljuga eller undanhålla sanningen om vi från början lärde oss att uttrycka vad vi känner, vill och tycker. Vi skulle också lära oss att en fråga som är ställd till mig om vad jag tycker om en speciell sak är en fråga till mig och inte ett fiskande efter medhåll. Nu menar jag inte att vi ska gå runt och uttrycka vad vi tycker, känner och tänker hela tiden, eftersom det är skillnad på att säga en sak och en helt annan att ta ansvar för vad man säger. Ärlighet är att först ta hand om mina egna negativa föreställningar och när detta är klart uttrycka min åsikt.

Att vi döljer saker och inte vågar uttrycka våra åsikter lämnar oss i ett tillstånd av otillfredsställelse. Ofta blir denna otillfredsställelse en grogrund för det fruktlösa skitsnacket och det nedbrytande sladdret. Och i förlängningen gör vår egen oförmåga att uttrycka våra åsikter att vi lägger skulden hos dem vi skulle vilja uttryck våra åsikter till. Istället för att göra oss av med det vi bär på, så gör vi oss till offer där ansvaret läggs utanför oss själva.

Visst har vi alla använt oss av så kallade vita lögner, och det må väl vara hänt, men bara så länge det inte sätter oss själva i en situation som vi mår dåligt av. Det är när lögnerna blir ohållbara eller påverkar oss känslomässigt på ett negativt sätt vi skulle ha modet att säga vår åsikt.

Nä, det skulle redan i tidig ålder grundläggas en syn på uppriktighet som har till uppgift att lära varje individ att vi själva har ansvaret för vad vi säger, men också för vad vi känner. Även om en annan människa kan utlösa en reaktion hos oss är reaktionen vår egen. Och så länge vi mår bra – och tar hand om oss själva – kommer vi aldrig ha behovet av att förtrycka eller förlöjliga en annan människa. Då skulle de sanningar vi säger vara vägledare, stöttepelare och till hjälp för de personer vi delger våra sanningar till. Och när någon frågar oss om våra åsikter eller söker vårt stöd kommer vi kunna svara dem ärligt och utan att skada.

Så sant som det var sagt!

Av Per Poulsen 15 aug 2002 13:36