FILMfestival

Fråga: Hur vet man att man är på filmfestival?

Svar: När det helt plötsligt känns helt naturligt att sitta kvar i biostolen tills eftertexterna rullat färdigt för att sen långsamt och lagom avslappnat glida ut i baren bara det, varje festival med självaktning ska ha en öl- och vinbar att hänga i mellan filmerna samtidigt som man kisar mot solen och försöker spana in eventuella kändisar och på frågan om filmen var bra rynkar lite på näsan och svarar: "nja, jag vet inte, jag tycker det var för mycket form och för lite innehåll".

Solen kokar och bubblar från en himmel helt befriad från moln trots att klockan bara är fem i nio på morgonen och luftfuktigheten ligger på 97 procent. Jag halvspringer över torget och känner hur min t-shirt redan klibbar på ryggen och att fjärilarna börjar vakna i magen. Efter att i flera veckor ha jobbat med förberedelser inför festivalen är det nu äntligen dags. Jag skickade ut det sista pressmeddelandet sju i morse, det som tillkännagav att Stefan Jarl är årets Bo Widerberg-stipendiat. När jag bestämde mig för att aktivt delta i festivalen i år var det ganska naturligt att mitt arbete skulle innebära någon form av skrivande så jag har hjälpt till att skriva och distribuera små trevliga meddelanden till media. Men nu är allt sånt klart och festivalen ska börja.

Mina förväntningar är höga, jag har även varit delvis ansvarig för biljettförsäljningen och vet att bara de senaste dagarna har de flesta föreställningarna sålts slut. Stefan Jarl är återhållsamt entusiastisk, "fan, det är ju fantastiskt, festivalen i år är ju den smalaste hittills", och det ligger en slags elektrisk förväntan i luften. På kullerstensgården utanför biografen är tältet redan på plats och Bodils grabbar håller på att bygga baren till det som är tänkt att bli den perfekta mötesplatsen mellan filmerna. För visst är väl halva nöjet med en bra film eller dålig för den delen att få diskutera och analysera den över en kall öl. Jag tittar upp mot den blå himlen och känner solen värma mitt leende. Det här kommer att bli bra!

Tanken var att jag skulle se i stort sett alla filmer på programmet och hjälpa till i baren i pauserna. Vad jag inte var beredd på var hur krävande det är att se riktigt bra film. Om man de senaste åren nästan uteslutande levt på en filmdiet bestående av överkokt, hollywoodsk feelgood-sörja så är det inte helt easy att helt plötsligt smälta en vällagad, kärleksfull och tänkvärd dokumentär med inslag från hela filmcirkeln. Så efter att ha sett Stefan Jarls dokumentär "Muraren", som handlar om skådespelaren Thommy Berggren så klarade jag inte av mer den dagen.

Filmen handlar mycket om Thommys relation till sin far som var gravt alkoholiserad. Särskilt en scen etsar sig fast i mitt medvetande. Thommy berättar hur hans mamma och pappa bråkar. Inget konstig med det, men denna kväll var det värre än vanligt. Till slut hör han sin mamma säga att hon inte orkar mer, att hon ska ta livet av sig och sen ser han henne, endast iklädd ett vitt nattlinne, försvinna längs grusvägen ner mot vattnet. Han berättar hur han springer efter och ropar på henne men hon svarar inte.

Fullständigt förkrossad och oförmögen att veta var hon blivit av sätter han sig ner på vägen, kurar ihop sig med armarna om knäna och gråter i förtvivlan. Men hans mamma kommer tillbaka, efter fem minuter kanske en timme kommer hon gående längs vägen och de går tillsammans tillbaka till huset. Men den tiden han inte visste; "det är för mycket att bära när man är så ung".

Nåväl, jag tänker på just den sekvensen till och från hela dagen men när vi på kvällen är ute i Torekov för att äta middag och lyssna på Helen Sjöholm ?, pappas absoluta favorit, har jag glömt det hela. Trodde jag. Men när Helen stämmer upp i sin sentimental-romantiska Björnåbenny-låt "Sista dansen" så kommer allt tillbaka till mig. Känslan från i förmiddags sköljer över mig och jag ser den lille pojken sitta på grusvägen i all sin förtvivlan och tårarna strömmar nerför mina kinder. Ridå! Runt om mig sitter en massa människor som tror att jag blir berörd av Helen Sjöholms sång, när det i själva verket är mycket djupare än så.

Ja, jag erkänner att jag ibland är en elitistisk snobb, som hellre gråter över en välgjord dokumentär än över en svensktopps-låt.

Av Kajsa Kallio 15 aug 2002 10:06