Skönhetstävlingar? Sicket larv

Hur vi kom underfund med det? Det hela tog sin början förra sommaren. En ljum junikväll för att vara exakt. Jag satt som vanligt ute på verandan och spelade banjo när en tanke slog mig. Först gjorde det lite ont i skallbenet, men när smärtan domnat bort stod det plötsligt gnistrande klart; Jag skulle ordna en skönhetstävling i byn!

Skyndsamt sprang jag in i hallen och letade reda på vevtelefonen. Efter bara ett par minuter hörde jag min systers röst i andra änden. Upphetsat delgav jag henne mina planer, och hon blev lika upphetsad hon. Det var precis vad som behövdes här, sade hon, att det händer något kul!

Vi planerade och hade så roligt som bara två planerande kvinnor kan ha, tills vi kom in på domarfrågan. Vem var kapabel att döma vilken av byns kvinnor som var vackrast? Som förtjänade att krönas till Miss? Vi var ju alla kusiner med varandra så det skulle bli lite partiskt, vem som än blev utsedd till domare. Bedrövade ringde vi av och i min förtvivlan gick jag ner till sjön för att muntra upp mig själv med lite smörgåsstenkastning.

Och vad tror ni händer? Jag slås av en till tanke! Eftersom jag denna gång stod upp, så hann jag inte ta för mig, utan ramlade rakt ner i backen. Men det gjorde ingenting, för nu jädrar, nu visste jag precis hur vi skulle göra!

Två veckor senare gick så byns första Misstävling av stapeln. Stolt stod jag nere vid bryggan och tittade på alla människor som samlats. Det var inte klokt så många som hade lockats! Man hade faktiskt gått man ur huse. Till och med Bertils bästa mjölkko, Blenda, hade fått följa med. Hon förtjänar lite miljöombyte, sade Bertil och klappade henne på mulen.

Själv var jag spänd av förväntan. Jag hade lagt ner hela min själ i detta och laddat upp på bästa tänkbara sätt. Rå bulldeg skulle bli mitt recept för framgång. Två kilo, fyra gånger om dagen hade sett till att jag jäst. Förnöjsamt klappade jag mig på magen och kände mig ännu mer nöjd när händerna inte nådde runt. Dock sneglade jag lite oroligt på Berta, hon var så jämnfet. Det kunde kanske vara en fördel för henne, tänkte jag, men slog snabbt bort mina negativa tankar.

Tyvärr visade det sig att jag haft rätt i min oro. Berta flöt som en kork. En efter en sjönk vi under vattenytan och hade det inte varit så långgrunt, hade vi drunknat hela högen. Förutom Berta då förstås. Hon bara låg där och guppade, som en mustaschprydd valross utan betar. Så jag fick stå där på sidan, våt och förnedrad, medans Berta rullade upp på bryggan där prisceremonin ägde rum. Där stod hon i solnedgången och fick emot publikens jubel, medans hon kröntes till MissFlyt.

Men skam den som ger sig! Redan när jag kommit hem började jag med förberedelserna till nästa tävling. Jag dolade och donade, så mycket att jag nästan glömde lägga på mer vedträn då jag kokade middan. När jag ordnat färdigt kände jag mig strålande glad, nu kunde jag bara inte förlora!

Det kunde jag visst det. Trots att jordkällarens hyllor stod proppfulla med brunsnus, det var ju lika bra att köpa något som kom till användning senare. Nästan lika fulla var handlarns fickor. Han var minsann glad han, där han struttade runt och sprättade som en tofsvippa! Inte undra på kanske, det enda som fanns kvar i hans affär, var två säckar av fjolårets potatis. Men föga hjälpte det mig, där jag än en gång fick stå på sidan av. Att förlora med ett skålpund mjöl kändes så försmädligt att jag nästan blev tårögd. Så jag torkade mig försynt i ögonvrån allt medans Britta blev utsedd till MissHandel.

Hela vintern gick jag omkring och grämde mig. Varje gång jag plogade mig fram efter byavägen hade jag oturen att stöta på antingen Berta eller Britta och deras leenden satt som fastklistrade under ögonpåsarna. Men det värsta av allt var nog ändå Julfesten. Eftersom det var Berts tur, så hade vi den i hans fuse. Tyvärr var det så kallt det året att vi nästan inte fick plats mellan alla fåren, men jag har alltid sagt att finns det hjärterum så finns det stjärterum och ett fårarsle är ganska värmande. Hur som haver gjorde vi som vi alltid brukade göra. Åt ett par grisar och drack några liter hemkokt. Det var så trevligt ändå tills klapparna skulle delas ut. Gissa vad som händer? Jo, Berta och Britta får vara Tomtefars JulMissar!

När då våren äntligen nalkades hade jag fortfarande inte kommit över skammen och nesan, så envis som jag är anordnade jag en tävling till. Och ta mig fan om jag inte vinner den! Men det visste jag redan i förväg, jag är nämligen den enda i byn som lärt mig skriva.

Så äntligen tillhör jag det nobla sällskap som kan titulera sig Miss. Och skulle ni tveka att tilltala mig med min numer officiella titel, snälla gör inte det! Jag är omåttlig stolt och bär min krona högt, ty jag har ju blivit utsedd till MissBildad.

Av Lena Vikberg 08 aug 2002 10:21