Pentagon

Jag jobbade för några år sen på ett stort telekomföretag i Sverige. Det fanns där en stipendiefond där man kunde söka resebidrag. Min fadder på jobbet hade sökt många gånger utan att få det. Jag som är tävlingsmänniska skickade efter bestämmelserna och lusläste. Det fanns tre olika kriterier.

Besöka ett av bolagens kontor ute i världen om man motiverade varför. Språkresa. Eller på en resa som hade med telefoni att göra. Jag gick på alla tre.

Jag ville åka till ett land där man pratar engelska då jag aldrig varit i ett land där engelska är det första talade språket.

Sen så var det en stor mässa i USA som jag ville gå på så jag ansökte om att få åka till telekomföretagets kontor i Washington eftersom det kontoret låg närmast den mässa jag ville besöka.

Sen var det det där med att göra något för telefonin. Eftersom jag jobbade i en av Sveriges största växlar till antal telefonister och anknytningar så tog jag reda på vilken växel i världen som är störst.

Det var Pentagon och det ligger i Washington just dit jag ville åka för att kunna gå på den mässa som jag trängtade efter. Flera flugor i en smäll !

Jag fick nu ett klartecken ifrån mitt jobb om att jag skulle få biljetten betald! Jag ringde Pentagon och bad att få veta vem som är chef för deras växel, det fick jag inte veta, tack och adjö. Jag surfade in på deras hemsida och hittade att det fanns något som hette Pentagon tours, en turistvisning av ytterskalet på Pentagon.

Jag ringde dom och bad om hjälp, men dom sa att dom inte kunde hjälpa mej men dom gav mej ett faxnummer till deras växel och ett namn. Jag faxade och talade om vem jag är och syftet med att jag ville komma.

Det tog några dagar sen kom det ett fax med Pentagons logga och: välkommen mrs Ekland and have a safe trip. Dom hade stavat mitt namn fel men vad gör det? Jag fick ju komma!
Skulle bara ringa till Pentagon och prata med en namngiven person och gå igenom mitt besök och vilka datum jag skulle vara där.

Fick veta att dom skulle göra en säkerhetscheck på mej.

Helgen innan mitt besök så var det den största säkerhetsdrillen nånsin i Pentagon och på teve så visades det attacker mot Pentagon och soldater i tårgas masker. Jag undrade om den höjda beredskapen och träningen skulle försvåra för mej att komma in.

Nu vet vi ju alla efteråt att en attack skulle inte komma ifrån marken utan ifrån luften.

Dagen jag skulle till Pentagon så viste jag inte hur jag skulle ta mej dit och om t-banan var säker att åka med efter att en del hade försökt skrämma mej med att jag skulle bli både rånmördad och våldtagen i den farliga staden Washington.

Jag tog en taxi och byggnaden som jag sett ovanifrån vid inflygning såg inte så märkvärdig ut ifrån backen.
Dörren såg ut som en vanlig dörr in i en lägenhet och jag undrade om taxin hade släppt av mej vid fel ingång. Pentagons ingång var en obemärkt liten dörr. Den största ingången var underifrån via t-banan och det var där alla kom till sina jobb i Pentagon varje morgon.

Jag fick veta att det sponsrades ett t-banekort för de anställda då inte fanns parkeringar för de 26 000 människor som rymdes i byggnaden. Väl inne så fanns ingen reception utan bara en väggtelefon och några vakter som stod vid en röntgen precis som på flygplatserna. Jag tog telefonluren och ringde min besöksmottagare som hämtade upp mej. Jag fick lägga min handväska i röntgen och sen gå igenom själv.

Jag gick till deras växel som låg en trappa ner i ett rum utan fönster. Jag var där och hälsade på och såg hur deras växel fungerade och hur deras teknik såg ut jämfört med det telekombolag jag jobbade på. Ett socialt besök med att utbyta tankar och teknik om arbetslivet i två stora växlar.
Jag åt lunch i en av de lunchrestauranger som fanns inne i byggnaden och jag gick igenom Pentagons eget "mall" ett inomhusköpcenter där man kunde köpa så gott som allt man behöver, kläder, smycken glasögon och en läkarmottagning.
Inomhuscentret var bara tillgängligt för de som jobbade i Pentagon men jag skulle inget ha och nöjde mej med att bara ta ut pengar i bankomaten.

Jag fick se den innersta gården i byggnaden där ett litet hus förvarar det mest hemliga och fick veta att om Pentagon attackerades så skulle den byggnaden sprängas i luften av dom själva.

Första dagen när jag kom så såg jag Pentagon tours i entrén.
Jag var nyfiken på vad de som turister fick se så anmälde jag mej till en guidad tur.

Jag fick skriva upp mej på en lista med fullständiga person detaljer och lämna mitt pass, fick en besöksbricka som var STOR och skulle hänga väl synlig på min vänstra sida.

Vi blev guidade av en stilig ung man i vit uniform och handskar. Vi fick veta att de som guidade kom ifrån alla olika vapenslag och hade en special utbildning för detta.
Den som guidar oss går framför oss och baklänges för att kunna se oss allihopa hela tiden. Han går baklänges i 90 minuter!

Vi fick inte gå längs väggarna i de breda korridorerna utan vi skulle hålla oss i mitten bara för att ingen skulle kunna smita in i något rum och vi skulle hålla det fritt för de som jobbade att gå utan att bli störda av oss. Vi fick inte gå på någon toalett eller stanna och dricka vatten i någon dricksfontän.

Turen tar cirka 90 minuter och guiden går baklänges hela tiden för att ha fullständig koll på oss. Vi får ha kameror med oss men inte ta bilder mer än på speciella ställen där vi får veta att det är OK. Vi bli varnade för att ingen har hittills trotsat denna regel så han kan inte ens tala om vad som ska drabba oss om vi tar bilder på förbjudet ställe.
Vi får gå igenom inomhuscentret men får inte stanna och handla då vi kan blanda oss och försvinna utan vi får bara gå mitt i gången igenom centrumet.

När vi passerar restaurangerna så frågar en japan om de som jobbar där får god mat. Soldaten svarar att han inte själv har ätit inne i någon av restaurangerna. Vi är i en liten grupp på bara cirka 20 personer och jag säjer att jag har ätit där och att det är fullgod restaurang standard. Soldaten häpnar och undrar hur jag kommit in! Jag berättar att jag varit på arbets besök i deras växel. Soldaten visslar till i beundran över att jag lyckats med det.

Vi får gå genom en del korridorer och ser pampiga rum med separata rum för sekreterare och stora oljemålningar av celebriteter inom armén, marinen och flygvapnet.

Vi går genom hall of fame och senare får vi sitta ner i det rum som visas på press konferenser och se en film. Så när ni ser Pentagons presstalesman stå och prata inne i Pentagon så har jag varit där och sett hur det ser ut.
Fast det är ju nästan ingen som tro mej när dom vet att jag i dag mjölkar kor på Nya Zealand.

På grund av av händelsen den 11 september förra året så har dom inga visningar av Pentagon längre.

Nedanstående är saxat ifrån deras website.

The Pentagon is virtually a city in itself. Approximately 23 000 employees, both military and civilian, contribute to the planning and execution of the defense of our country. These people arrive daily from Washington, D.C. and its suburbs over approximately 30 miles of access highways, including express bus lanes and one of the newest subway systems in our country. They ride past 200 acres of lawn to park approximately 8,770 cars in 16 parking lots; climb 131 stairways or ride 19 escalators to reach offices that occupy 3 705 793 square feet. While in the building, they tell time by 4 200 clocks, drink from 691 water fountains, utilize 284 rest rooms, consume 4 500 cups of coffee, 1 700 pints of milk and 6 800 soft drinks prepared or served by a restaurant staff of 230 persons and dispensed in 1 dining room, 2 cafeterias, 6 snack bars, and an outdoor snack bar. The restaurant service is a privately run civilian operation under contract to the Pentagon.

Over 200 000 telephone calls are made daily through phones connected by 100 000 miles of telephone cable. The Defense Post Office handles about 1 200 000 pieces of mail monthly. Various libraries support our personnel in research and completion of their work. The Army Library alone provides 300 000 publications and 1 700 periodicals in various languages.

Av Suzanne Ek 08 aug 2002 09:31