Sartre och marxismen del 1

De flesta i min omgivning som står till vänster om socialdemokratin har ett problem och en olöst konflikt med Jean-Paul Sartre. Min erfarenhet är att vänstermänniskan blir socialdemokrat i det ögonblick han sluter fred med Sartre. Som socialdemokrat slipper individen dels att dras med den historia övrig vänster kategoriskt görs ansvarig för, och dels ger partiet den breda möjligheten att vara antingen mycket höger eller mycket vänster, syntesen mellan individ och kollektiv möjliggörs och tillåts.

Socialdemokratin vreds tidigt ur marxismen, projektet var fullbordat efter andra världkriget då istället folkhemsbygge och samförstånd mellan klasserna vidtog. Att som vänstermänniska bli socialdemokrat innebär för det första att man har köpt högerns bild av vad marxism i grund och botten är, den emancipativa grunden har genom sovjetsväldets perversioner och i beskrivandet av dessa perversioner fullständigt suddats ut. Det innebär för det andra att man kan återerövra marxismen i det att man av omgivningen betraktas som legitim och därigenom kan förmedla grundläggande marxistiska idéer utan att skuldbeläggas för de brott och vidrigheter som ägt rum i marxismens namn. Utan någon som helst rätt, men i min egenskap av människa uppmanar jag därför vänstern - se människan, se individen och bejaka det goda i det klassiska liberala tankeschemat, bli socialdemokrater och återerövra marxismen.

Det skall erkännas direkt, jag är ingen Sartrekännare, jag har inte läst alla hans verk på orginalspråk och inte ens alla de verk som översatts till svenska. Varför jag ändå uttalar mej i ämnet är var och ens rätt att beklaga.

Grunden för all analys filtrerad genom Sartre är att människan är fri och att denna frihet är det samma som våra valmöjligheter, därmed inte sagt att detta i varje enskilt fall svarar mot den individuella viljan; val och vilja är två olika kategorier. Våra handlingar är verkan före orsak, det är vår möjlighet att göra oss fria från det förflutnas tyranni som definierar vår frihet, vi blir till i det handlande och i de mål vi formulerar. Därmed avsvär sig Sartre all form av determinism, vi är fria från vårt förflutna och därför, genom våra val ansvariga gentemot vår varande existens. Låter vi oss styras av det förflutna är detta ett uttryck för ångest, ångest som uppstått i medvetandegörandet om att vara fri, att ha ett val. Problemet uppstår, menar Sartre, i det att vi inte är ensamma om denna frihet, den delas av varje mänsklig själ på jorden, vi är fria bland andra fria och det är i detta sammanhang vi skall existera som människor.

"Friheten är just det intet, som har varit i människans hjärta och som tvingar den mänskliga realiteten att skapa sig själv istället för att vara."

Säger Sartre själv och förmedlar därmed nödvändigheten för den enskilda att plocka ner världen till sin person, göra sitt val och däri bli till i handlandet mot det projicerade målet, den filosofin blir, som Walter Biemel så klokt påpekar, det ständiga medvetna eller omedvetna ställningstagandets filosofi. När Sartre dikterar att vi är dömda till frihet så menar han att vi är dömda att välja. Valet och friheten är ett och samma. Våra liv är här och nu, och vi blir till i de val vi gör om våra framtida förhoppningar, önskemål och begär.

Sartre menade personligen att hans skrifter och tänkande, exsistentialismen, inte utgjorde något självständigt filosofiskt paradigm. Han var djupt påverkad av det som brukar kallas de tre H:na; Hegel, Husserl och Heidegger och framförallt berördes han av det han själv benämnde som marxismens realitet. Arbetarklassen var som en jättelik mörk kropp som levde marxismens praxis i vart och ett av sina andetag. Arbetarklassen vann Sartres sympati, där fanns verkligheten. Precis som Descartes en gång teoretiskt kartlagt den framväxande handelsmannaklassens realitet hade Marx teoretiskt kartlagt proletariatets realitet.

- Min existentialistiska åskådning, säger Sartre, är bara ideologi - min tids filosofi är marxismen.

Han bekänner sig till marxismen, gör sig till dess talesman i det att han erkänner den som sin tids vishetslära. En filosofi blir omodern först när människorna har tagit sig förbi de villkor som framkallat den, så länge dess praktik lever omkring oss och genomtränger verkligheten och vardagen så är alla annan filosofi blott ideologi, som liksom - "parasiter lever i utkanterna av epokens större vetande och dagliga realiteter".

Det är viktigt, när man diskuterar Sartre och hans förhållande till marxismen att hela tiden bejaka dels skillnaden mellan, vad han själv kallar, marxismens realitet gentemot de institutioner som gör sig till dess urtolkare för den, och dels motsägelsen mellan Sartres eget subjektsorienterade och, från det förgågna och av omgivningen fria tankeschema, gentemot marxismens materialistiska determinism. Det krävs av läsaren att han tar på sig Sartres egna glasögon och tränger in i hans värld för att innehållsmässigt kunna tydliggöra det förhållande han hade till marxismen. Jag gör inga anspråk på att lyckas med detta i denna texten vilken endast, varken mer eller mindre, utgör min förståelse. Jag har, för att tala Sartre, plockat ner sammanhangen till min person för där behandla dem, förstå dem - och göra mina val.

Det i den första differensen, den mellan marxismens realitet och de institutioner som gör sig till urtolkare för denna, man kan klarlägga och förstå Sartres kritik mot Sovjetstaten. I Sovjet hade marxismen stagnerat, blivit stillastående, omodern och därmed förfalskad. Detta förstel-nande hade skett genom att den förment kommunistiska partiledningen hade skiljt marxismens teori från dess praktik. "De förbehöll sig rätten att förklara vad som ägde rum", de tog med andra ord de individuella erfarenhetshorisonterna ifrån medborgarna och ersatte dessa med partiets linje. På detta sätt kom partiet att föra våld mot människornas empiriska erfarenheter av verkligheten, och därmed förfrämliga sig från de samhälliga fundament de satt sig själva att manövrera. Marxismen blev i den sovjetiska partiteorin idealistisk menade Sartre, människorna i Sovjet kom att underkastas en förutfattad idé om tingen och dess ordning snarare än att, som marxismen enligt Marx pekat på, fomulera idéerna på grundval av tingens ordning, det vill säga ett materialistiskt synsätt.

Ett exemplifierande av ovanstående resonemang kan vara på sin plats. Partiledningen i Ungern hade beslutat att Budapest skulle får en tunnelbana. När det senare visade sig att markgrunden i Budapest inte var tillförlitlig och hållbar för tunnelbygge så stämplades den som kontrarevolutionär.

Så perverterades marxismen i öststaterna, partierna gjorde sig till herrar över tingen i sig, och de ting, eller för den delen medborgare, som inte höll för teorin klassades som kontrarevolutionära. Partiet tog på sig rollen som gud. Den reflekterande är snar att dra parallellen med en stelnad kapitalism, som i sina uttryck blir auktoritär, och liksom sovjetkommunismen, dikterar villkoren för mänskligheten i tron av att besitta den slutgiltliga lösningen - och, genom sina institutioner, representanter och förkunnare, därmed förebehålla sig rätten att förklara vad som äger rum, ta människornas personliga erfarenhetshorisonter ifrån dem och ersätta dessa med de erfarenheter marknaden kräver.

Den andra differensen, den mellan Sartres subjektorienterade och fria tankeschema gentemot den marxistiska determinismen är inte så svårlöst som den kan verka. Vad marxismen menar med sin determinism är inte att samhället uteslutande bestäms av innehållet och relationerna mellan kategorierna i den materiella basen, en sådan förståelse vilar på mekaniska fundment, marxismen är en dialektisk tankeform vilken motsäger sådana mekaniska förhållanden.

"According to the materialist conception of history, the ultimately determining element in history is the production and re-production of real life. Neither Marx nor I have ever asserted more than this. Therefore if somebody twists this into saying that the economic factor is the only determining one, he is transforming that proposition into a meaningless, abstract absurd phrase. The economic situation is the basis, but the various components of the superstructure also exercise their influence upon the the course of the historical struggles and in many cases determine their form. We make our own history."

Den marxistiska determinismen skall inte förstås mekaniskt, den är dialektisk, inte exakt eller på något sätt precis. Grunden är att dialektiken utgår från ett givet förhållande och verkar i detta givna förhållande. Engels skriver att människorna skapar sin egen historia men under den miljö och de materiella förhållanden där mänsklighet kan tillåtas att existera, det vill säga med ett givet antal resurser åtkommliga. Eller som Marx själv uttrycker det i Louise Bonapartes 18:s Brumaire:

"Människorna gör själva sin historia ..., men inte under omständigheter de själva valt utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande."

Mycket klarare än så kan det inte sägas, människorna gör sin egen historia och formulerar denna genom de val och handlingar de utför. Med Sartres ord blir detta detsamma som om att de är fria, de måste vara fria annars skulle de aldrig kunna välja.

Sartre säger rent ut att han vill "återerövra människan inom marxismen", människan hade funnits där då Marx och Engels formulerade marxismen, men i rädslan för att tappa greppet och den ideologiska enheten hade människan, förstådd som fri individ, i sovjetkommunismen helt utplånas och tagit ny form genom sitt uppgående i det inbillade enhetliga kollektivet. Den existerande kommunismen behövde existentialismen för att åter väcka marxismen till liv, menade Sartre.

Av Mattias Alsander 05 aug 2002 16:58