Voltaire och Rousseau

Strax efter att Voltaire för sista gången stängt sina blå den 30 maj 1778 så kom det mesta att handla om hans efterlämnade bibliotek. Den som så småningom köpte det efterlämnade biblioteket var Katarina II vilken utökade sitt eget privata med Voltaires en gång införskaffade skrifter. Efter revolutionen 1917 hamnade böckerna i händerna på bolsjevikerna vilka flyttade böckerna till ett offentligt bibliotek för allmän utlåning, och efter det har böckerna spridits över de ryska slättmarkerna, idag återstår endast en bråkdel av det bibliotek Voltaire lämnade efter sig.

Voltaire som kom att bli en av upplysningens absolut främsta representanter föddes i Paris 1694. I vuxen ålder, efter att ha läst bland annat John Locke väcktes hans intresse för filosofi. Voltaire såg den engelska samhällbyggnaden som samtidens främsta och framtidens modell. Friheten och toleransen, vilket detta samhälle mer än något annat enligt Voltaire karaktäriserades av, skulle vara framtidens samhälle slog han fast i Traité sur la tolérance 1763. Voltaire arbetade i hela sitt vuxna liv för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, han slogs mot sociala och juridiska missförhållanden som kom honom nära i vardagen och hela tiden litade han till det mänskliga förnuftet. Förnuftet som kunde frigöras bara man skrapade av religös fanatism, metafysiska berättelser och allt för djupa sociala och juridiska skiktningar.

Rousseau var 18 år yngre än Voltaire, född 1712. Han dog också som 18 år yngre än Voltaire, samma år 1778, men en månad senare. Rousseau föddes i Geneve och levde under sina första 20 år ett kringflackande liv, blev så småningom katolik i 20-årsåldern efter en kärleksaffär med den 12 år äldre Madame de Warens.

Rousseau är kanske mest känd för utsagan i "Discours sur les sciences et les arts" 1750, det är här han med sällan skådad elegans och övertygelse påstår att människan av naturen är god. I senare arbeten ifrågasätter Rousseau bland mycket annat äganderätten, framstegstanken och arvssynden. Ifrågasättanden som med oundviklig konsekvens gör honom ovän med dels kyrkans ledande skikt, ekonomins ledande skikt och dels upplysningens ledande skikt. Några år senare, i "Du contrat social" 1762, berättar Rousseau hur staten skall vara organiserad för att ge varje individ största möjliga trygghet och frihet med utgångspunkter i kritiken mot bland annat den privata äganderätten.

Rousseau och Voltaire var alltså samtida och måste, precis som alla andra, förstås utifrån de sammanhang och den tidsepok de levde och verkade i. 1700-talets Europa var en både sinnesförändrande och materiell omdanande epok. Industrialismen började slå rot i England, i frankrike och övriga delar av Europa stärkte den expansiva handelskapitalismen sitt grepp, utökade sin auktoritet och bredde ut sig över allt fler samhälliga fält. De stora handelshusen i Europa bildade ett internationellt nätverk med gemensamma intressen, det var framförallt dessa skikt som med mer frenesi än andra krävde de nya friheterna, handelsfrihet, tankefrihet och yttrandefrihet.

Voltaire slöt upp på handelskapitalismens barrikader, han idealiserade England där denna nya klass, köpmannaklassen, redan tagit del i landets styre och beblandat sig med aristokratin. Han kämpar hårt mot den kvarvarande livegenskapen eftersom han ser arbetskraftens rörlighet som ett måste om handelskapitalismen och den förestående industrikapitalismen skall fortsätta expandera och utvecklas. Voltaire var ingen vän av den arbetarklass som han ville "hjälpa" ut ur livegenskapen "uppfostran och bildning skulle göra dem odugliga för plogen", skriver han i ett brev till sin vän Dálambert 1757. Det är alltså inte arbetarna som skall bildas utan den framväxande bourgeoisien. "Släktet kan bestå endast om det finns ett oändligt antal nyttiga människor som inte äger något alls," skriver han på ett annat ställe i brevet. Håller man arbetarna vid en minimistandard så arbetar dessa flitigare samtidigt som företagarnas profiter växer så utvecklas den nya ekonomiska organisationen, de moderna ledande skikten ökar sin makt på bekostnad gårdagens ledande skikt och kan så småningom knuffa dessa över kanten.

Voltaire skiktade med andra ord ganska friskt själv. Han blev den nya klassens förespråkare och omgav sig med dess ledande personligheter. Runt hans existens svävar diktaten om de nya friheterna vilka han vill begåva mänskligheten med, men inte hela mänskligheten, bara den del som har potentialen att sopa det gamla samhället under mattan. Alla samhällen behöver ryggar som kröks, dom krökta ryggarnas nödvändighet är varje samhälles minsta gemensamma enhet.

Dom krökta ryggarna hade sin profet i Rousseau, det var inte handelskapitalisterna menad Rousseau, utan istället de krökta ryggarna som var bärarna av all mänsklig utveckling, allt rikedomsskapande och kulturellt förmerande. Arketypen för denna människa fann han i den gode vilden, mänsklighetens ideal. Rousseau var mer agitator än Voltaire, senare skildrare har ofta kallat hon demagog och rabulist. Småfolket och de krökta ryggarna, det vill säga mänsklighetens drivande klasser enligt Rousseau, skulle genom införandet av allmän rösträtt få ta del av alla de privilegium de genom sitt arbete förtjänat, menade Rousseau. Det var rätt att förkasta den privata egendomen om denna ledde till ojämn fördelning mellan individerna.

Voltaire avskydde Rousseau som pesten, de stod på olika sidor om den linje som särskiljer den som äger från den som inte äger. Voltaire hade en oerhört skarp penna och var för övrigt en av de allra första som faktiskt kunde tjäna sitt dagliga levebröd på den. Han skydde Rousseau från den revolutionära glöd han närde, för han kamp för den allmänna rösträtten och den omedelbara fara han utgjorde för den nya tidens härskare.

På ett berömt ställe i en av sina skrifter skriver Marx att varje personlighet tycks uppträda två gånger i historien, en gång som succé och den andra gången som tragedi. Ett decennium efter herrarna Rousseau och Voltaire gått ur tiden blir respektives personlighet och evangelium föremål för två nya individer som uppträder och gör avtryck på historiens karta. Robespierre som sluter sig till Rousseau och Marat som sluter sig till Voltaire och fortsätter dennes kamp för handelskapitalismens nödvändiga friheter. Kampen fortsätter på Paris gator, den fortsätter sedan under hela det industriella artonhundratalet och en bra bit in på nittonhundratalet, nya individer men samma grundläggande budskap, kontroversen står mellan de till synes oförenliga kategorierna frihet och jämlikhet, mellan Rousseau och Voltaire.

Rousseau dödförklaras slutgiltigt när det perversa Sovjetväldet faller samman i början av nittonhundratalet, kollektivismen förlorade och individualismen vann förkunnar statsvetaren Fukuyama att historien är slut. Och handelskapitalisternas arvtagare, som numer kallas senkapitalister och/eller informationskapitalister nickar medhållande och samstämmigt, som om de vore ett kollektiv.

Referenser
Länk: ne.se
Länk: ne.se
Liedman Sven Eric 2000, Från Platon till kommunismens fall, Albert Bonniers förlag Nyström Per 1989. Historia och biografi, Arkiv förlag.

Av Mattias Alsander 30 jul 2002 16:13