Han släppte ett väder

Jag promenerade hemåt. Jag gick upp för Krukmakargatan på söder i Stockholm och var djupt försjunken i mina egna tankar. Vid Zinkensdamm lutar det lite uppför. Jag tittar upp för en sekund strax innan jag passerar Ringvägen och lägger därför märke till min omgivning. Det är bara jag och vad jag tror är ett gift par som har för avsikt att gå västerut. Paret är i 45 års åldern. Välklädda. Han i ett par välstrukna chinos med den stickade tröjan lite ledigt slängd över axeln. Hon med en dyrare blus med tillhörande kofta och kjol. Jag får associationer till en golfbana. Eller till ett par som firat sommaren i Båstad. Det doftar kärlek.

Jag brukar promenera väldigt fort och jag är väl medveten om att jag därför kommer att köra om dom alldeles strax. Men jag visste väl inte att jag tassade fram. Kanske var mina skosulor så mjuka mot asfalten att jag inte hördes.
Kanske har jag gått och blivit fullständigt osynlig. Då händer det. Jag är nu bara cirka tre meter bakom paret då mannen flyttar sina händer bakåt och placerar dom på skinkan. Då vaknar jag och hinner tänka. Vad gör han? Har han kanske ont i ryggen och behöver stödja sig lite nu när det går svagt uppför? Eller, om han nu letar efter plånboken, varför stoppar han inte ner händerna i byxfickan ?

Mannen trycker istället nu sina händer mot halvmånarna och strax därefter följer tre skarpa skott.
Det ekar mellan husen. Jag hör det tydligt. Tre gånger.
Prutt, prutt, prutt.
Jag inser att jag nu blivit föremål för ett gasutsläpp. Damen vänder sig nu till sin herre och av tilltalet att döma, hör jag att dom mycket väl kan komma från golfbanan, via Lidingö, Östermalm eller dylikt.
- Men snälla nån, inte här, någon kan ju höra dig, säger hon gnälligt på ett tant-fjolligt sätt. Och trots att hon vänder sig till honom ser hon inte att jag står alldeles bakom. Häpen, förvånad och på god väg att nypa mig i armen.
Jo, det hördes och det kändes. Som en frisk fläkt från havet. Där tången mognat. Nog hade dom varit gifta ett bra tag. Det doftade inte bara kärlek.

Det är nu jag blir akut handlingsförlamad och därför inte kan bestämma mig för vad som är det bästa. Ska jag hosta till lite försiktigt bara för att återigen bli synlig ? Ska jag bli arg och ta upp en diskussion huruvida väderspänningar ska utföras på allmän plats, eller ska jag bara fly ?

Det blev det sista. I ren panik flydde jag in med böjda knän, kraftigt framåtlutad och hamnade hukad bakom en parkerad bil. Paret strosade vidare och svängde sen av mot norr och försvann helt ovetandes om att dom gjort en medmänniska halvt medvetslös. Men vad gör en människa bakom en parkerad bil? Det tänkte nog mannen som nu kom från andra hållet. Kanske målade han nu upp sin bild av vad som hände där på Krukmakargatan. Kanske trodde han att det var jag som lättat på trycket och därför i panik för att bli upptäckt gömt mig bakom en parkerad Saab.

Idag är jag märkbart påverkad av händelsen. Jag vet inte vad jag ska göra, om jag ska kontakta någon myndighet, varna andra för att sådant här kan inträffa eller om jag bara ska glömma det.
Men det får väl gå för den här gången.
Den som är utan synd får kasta första stenen.

Av Kjell Eriksson 28 jul 2002 14:19