Speed metal to da bone

Det var jag, Chrille, Löken och Jocke. Vi hade trimmat våra mopeder och fått Jockes storebror att langa två sexpack bira från Vivo till oss. Ska man supa så ska man. Vi träffades hemma hos Löken, eftersom hans föräldrar var bortresta. De var på något slags danstillställning i stan. Jag hade på mig min tuffaste jeansjacka, besmyckad med asgrymma rock ’n’ roll-knappar och tygmärken. Jag hade tänkt raka bort de mörka fjunen på överläppen, men Löken fick mig att förstå att det var "hur tufft som helst med mustasch", även om den i mitt fall var gles och spretig, ovårdad och ojämn. Jag var övertygad om att mitt axellånga hår och min kortklippta lugg skulle få tjejerna att svimma av upphetsning.

Efter att vi druckit varsin burk Tuborg tvingades Jocke uppsöka toaletten. Han var inte van vid att dricka folköl. Jag, Chrille och Löken skrålade med i singalongrefrängerna som Blind Guardian pumpade ut genom högtalarna, och som ackompanjerades av Jockes rytmiska hulkningar. Vi var i toppform. Det var då vi fick idén. VI skulle bilda ett band. VI skulle bli det nya Blind Guardian, det återuppväckta Helloween och den slumrande speed metal-generationens arvtagare.

Vi bollade bandnamn fram och tillbaka. Vi var övertygade om att det var viktigt att ha ett coolt namn, gärna något som handlade om drakar, krig, demoner, sägner, troll eller dylikt. I ett sinnesförvridet rus, efter ännu varsin pilsner, kom vi på det: Steel Dragon from Outer Space. Vi var lyriska. Våra ögon tindrade som barns på julafton och i rena ivern tömde vi alla vår tredje och sista burköl, med resultatet att vi alla föll i fyllsömn.

Efter några månader släppte vi får första demokassett - "My steel is hard and so am I" - vars upplaga på tio exemplar gick åt som snö i kyla. Det slutade med att vi fick dela ut kassetterna gratis till släktingar några vänner hade vi inte, men det lade vi ner då vi kom på Jockes mormor med att spela över vårt magnum opus med Melodikrysset. Ack och ve, det var bistra tider för speed metal-rockare.

Vi bytte bandnamn efter varje misslyckad demokassett och hann med åren avverka en hel del: vi hette Wizards in Leatherpants, Dungeons and Virgin Clouds, Swordbattles with Elves, samt Evil Midgets of an Universe of even more evil Willows, som vi faktiskt fick en mindre hit med genom låten "Breakfast with trolls". Och med "hit" menar vi att låten tilläts att spelas upp i gymnasieskolans cafeteria, eller, nåja, halva låten i alla fall.

Trots allt missmod och elände, all gråt och tandagnisslan gav vi aldrig upp, och tur var väl det. Ty bättre och ljusare tider skulle stunda, det skall stålgudarna veta. Idag kan vi leva på vår musik, vi intervjuas av tonårstidningar som Okej, flicktidningen Frida gör hemma-hos-reportage i vår replokal och vi förekommer frekvent i barnprogrammet Voxpop. Men, nej, vi har inte börjat spela pojkbandsmusik, vi har bara bytt namn…till Hammerfall.

Av Andreas Judas Ekholm 26 jul 2002 15:08