Sysselsättning eller tillgänglighet

I en essä från början av 1930-talet - "Till lättjans lov" - skriver Bertrand Russel att arbete innebär "att flytta på saker", eller att säga åt andra att flytta på saker. Fast det numera är många som flyttar på text, siffror, ikoner och bilder på datorskärmar, så är det i stort sett samma saker som det flyttas på mot avtalade löner.

De vilda djuren överlever genom att förflytta sig själva. Människornas behov av mat, kläder, bostäder och allt annat, kräver att olika saker ständigt förflyttas till vars och ens närområde. Den egentliga orsaken till människornas välfärd och välbefinnande är alltså inte tillväxt och full sysselsättning. Det väsentliga är att rätt saker finns på rätt plats vid rätt tid.

Att mat, kläder, husrum och så vidare är tillgängligt för alla borde alltså anses politiskt viktigare än att alla är fullt sysselsatta. Var och en bör ha reella möjligheter, att med egna val, strategier och arbetsinsatser, skaffa sig tillgänglighet till allt som allmänt anses som rimliga krav för välfärd och välbefinnande. I dag är till exempel arbetsgivarberoendet alltför kategoriskt för många människor.

För många välutbildade invandrare till exempel borde tillgängligheten kunna öka dramatiskt, om det fanns virtuella företag där de anställde sig själva, samtidigt som de själva till exempel via nätet eller via någon pensionerad mentor avtalade om lämpliga uppdrag via "uppdragsbörser" på nätet. Sådana virtuella nätföretag skulle kunna ha tusentals "självanställda", och ändå administreras av ett ytterst fåtal. Nuvarande bemanningsföretag borde i så fall få svårslagna konkurrenter.

Odlade "saker" såsom livsmedel och annat måste dagligen förflyttas från "jord till bord". Helt emot logik och förnuft, så är det allt längre och längre sträckor som man flyttar på nästan allt som används. Detta borde indikera att de ekonomiska teorier som gäller för marknadsarenans numera föråldrade infrasystem, inte nödvändigtvis gäller för alternativt och optimalt utformade system.

Nuvarande spekulativa distributionssystem framstår bland annat ur produktivitetssynpunkt som helt befängda och exergimässigt oerhört ineffektiva, särskilt om de skall integreras med återvinning och recirkulation. Varför är till exempel tillverkningen och distributionskedjan fortfarande spekulativ? Förbeställning via datanät borde ju radikalt kunna öka produktiviteten och minska svinnet.

Tar man principen för återvinning och recirkulation på allvar så borde de olika staterna, EU med flera organisationer, göra upphandlingar av kompletta förslag till nya och hållbara system. När nya offentliga och publika byggnader, arenor och andra anläggningar skall uppföras så ordnas det arkitekttävlan mellan olika förslag. Framtagning och simulering av nya infrastrukturella system borde ständigt vara aktuellt, allt eftersom den tekniska utvecklingen framskrider.

Sedan Adam Smiths dagar så har en nära nog kontinuerlig infrastrukturutveckling åstadkommit tillväxt och ökad produktivitet fram till 1970-talet. Sedan dess så har både tillväxten och strukturutvecklingen i stort sett stagnerat. Arbetsdelning och komparativa fördelar har länge varit de axiom som styr företagens agerande, men de gäller sannolikt endast för den nuvarande infrastrukturen. Det vill säga det gäller kanske enbart för nuvarande och traditionella metoder för att "flytta på saker".

Trots detta så har världens regeringar och ekonomer helt anammat Thatchers TINA "There Is No Alternativ", Carl Bildts formulering om den enda vägens politik och Washington Consensus. John Maynard Keynes : "... oavsett om de har rätt eller fel så betyder nationalekonomernas och statsvetarnas idéer mer än vad folk vanligen förstår. Det är faktiskt de som i första hand styr världen..."

Ett kortfattat scenario borde kunna belysa att flera av ekonomernas teorier kanske endast gäller för de metoder som traditionellt använts för att "flytta på saker". Om IT och datanät integreras med sakförflyttningen, så kan sannolikt helt annorlunda varianter och alternativ utvecklas. Olika "kockar" skulle kunna utveckla olika "recept" från olika demokratiska, sociotekniska och miljömässiga krav. I demokratisk ordning vore det bara att välja något av olika "strukturarkitekters" förslag. Dessa olika förslag skulle kunna finansieras teknikupphandlas via någon sorts arkitekttävlan.

Städernas och tätorternas vattenförsörjning och avlopp har sedan länge utformats som gemensamma nyttigheter. Kommunernas monopol på VA-näten ifrågasätts inte trots den kollektiva lösningen. Det förekommer troligen ingen aggressiv lobbying för att det skall ersättas med marknadslösningar. Konsumenterna i länder som Sverige med fler kan fritt välja att köpa dyrt vatten på flaska eller att vrida på kranen till försumbar kostnad.

Det går alltså att flytta på vatten till nära nog försumbar kostnad. Även för hemlösa och de som har knapphet på betalningsmedel finns tillgänglighet till vatten och avträde. Alltså ett ganska bra infrasystem med integrerad recirkulation. Ur teknisk-, ekonomisk- och miljöbelastningssynpunkt så skulle praktiskt alla "saker" kunna recirkuleras på motsvarande sätt.

För att visa att ekonomernas teorier inte är generella naturlagar, så följer här ett extremt men fullt genomförbart ytterlighetsscenario:

För enkelhetens skull begränsas resonemanget till hur bruksvaror skulle kunna förflyttas till vars och ens bruksområde. Det är numera möjligt att till lägre kostnad använda metallpulver, bindemedel och en värmeprocess, i stället för att till exempel en maskindel eller motsvarande gjuts i en form. Fördelen med metallpulvret är att delen kan "skrivas ut" lager för lager på en så kallad 3D-skrivare. Denna tillverkningsprincip kan då utvecklas till ett infrasystem där metallpulvret transporteras hela vägen i små pipelines motsvarar vattenledningen fram till monteringsplatsen till exempel en bilverkstad för "gör det själv"-are där det dygnet runt finns "skrivare" som fixar alla de beställda bildelarna.

Bilbyggaren klickar alltså med musen på bilden av maskindelen på skärmen, och efter en stund börjar "utskriften" av den beställda bildelen. Innan skrivaren startar så måste beställaren deponera betalningen med ett musklick.

Hela denna process kan alltså ske utan att några människor deltar i processflödet. I den processindustri som tillverkar pulvret finns naturligtvis övervakning och underhåll av processen, men antalet arbetare är inte proportionellt fler än de som arbetar på ett vattenverk. Likväl som vattnet rinner genom vattenledningsnäten så blåses pulvret genom pipelinesnäten utan mänsklig medverkan. 3D-skrivaren styrs av dataprogrammet via bilbyggarens klick på skärmen motsvarar att vrida på vattenkranen.

Denna helintegrerade process kräver alltså inga arbetare. Teorierna om arbetsdelning kan alltså inte gälla för data- och VA-nätliknande infrasystem. Då samma datorprogram recept kan användas varhelst det placeras en 3D-skrivare så gäller ju inte heller geografiskt betingade komparativa fördelar. Även 3D-skrivarna och motsvarande maskiner som i sin tur "skriver ut" maskindelar, kan naturligtvis så småningom tillverkas av olika pulveriserade material enligt samma struktur.

Träpulver, plastpulver, granulat, pellets och så vidare kan alltså i extremfallet på motsvarande sätt distribueras via olika pipelinesnät utan mänsklig medverkan i processflödet. Vid förfrågan hos Göteborgs Energi om det inte redan nu vore idé att skicka till exempel danska fläskfiléer som "rörpost" i gasledningen mellan Köpenhamn och Göteborg, så fick jag till svar att de skickar en rörtub genom ledningen 0,5 m i diameter då och då för att kontrollera att den är intakt. På fråga om livslängden och vad ledningen skall användas till när gasen tar slut, så var den projekterad för 60 år men skulle ganska säkert klara det dubbla. Vad den skulle användas till om hundra år fick jag inget svar på.

Ur teknisk synpunkt borde det alltså gå att ersätta kanske mer än 90 procent av arbetarna när det gäller att flytta på saker. Detta gäller sannolikt även när det gäller att flytta vår föda från "jord till bord". Bearbetningen och arbetet på åkrarna och skogen skulle naturligtvis helt kunna gps-styras och övervakas på samma sätt som när det gäller andra processindustrier.

Alla kostnader kan härledas till arbetskostnader. Sker produktionen och distributionen utan arbetskraftsbehov, så blir kostnaden i princip i relation med vattenförsörjningen och andra processflöden. Detta förutsätter naturligtvis en ständig recirkulation och fragmentering av uttjänta materialdelar och som då skickas via pipelinens returledning så att det inte uppstår brist eller knapphet. Men eftersom det redan ständigt produceras mer än vad som säljs så gäller ju inte längre att ekonomernas teorier förutsätter knapphet.

Detta är naturligtvis ett extremscenario men det belyser likväl vad som långsamt, långsamt kanske smygs på oss steg för steg. Därför vore det angeläget med att staten, EU med fler finansierade tävlan mellan olika "strukturarkitekters" alster. Dessa olika förslag borde sedan visas upp för så många som möjligt av den miljard av jordens befolkning som regelbundet tittar på tv.

Då nya system kan förväntas att öka produktiviteten och därmed radikalt minska arbetskraftsbehovet för att kommersiellt flytta på saker, så borde det även utbildas "transaktionskockar", som dagligen bland vimlet av tv-kockar visar upp förslag till nya och attraktiva affärsidéer på tv.

Många av de ekonomiska samband som anses gälla på marknadsarenan - och som styr företagens strategiska beslut - torde alltså enbart gälla för en viss infrastruktur. Med hjälp av IT och datanät så skulle metoderna för att "flytta på saker" från "jord till bord" och från mark, skog och hav till vars och ens bruksområde, kunna "skräddarsys" enligt demokratiska, sociotekniska och miljömässiga krav. Så småningom så skulle arbetskraftsbehoven - och därmed kostnaderna - kunna bli nära nog försumbara. Utformade som gemensamt finansierade processflöden så skulle alla kunna ta del av vinsterna.

Av Uno Hansson 25 jul 2002 16:49