Lucia Klux Klan

I dag skulle alltså det förtäckta klanmötet ha sin gilla gälla gång, med kåpor, strutmössor och skriande sång. Jag satt längst bak i aulan - skamsen, blyg, ensam och rädd - räknande fårskallar i ett vulgärt försök att somna när radbandet av miniatyrkorsbrännare tågade in.

"Saaangta Lösiiia" ekade det i den rostrosaskimrande lokalen. Men då irrblossen lyste upp det fryntliga lussetåget satte större delen av åhörarna saffransbullarna i halsen; de som skulle värma och sprida ljus hade sperma i slida och mus. Nej då, inte riktigt, men de var klädda i beckmörka långa skinnrockar, cylinderformade plommonstop, tajta läderbrallor och knähöga kängor; de var sminkade med potatismjöl, gul snö, minkspillning och osläckt kalk; de var smyckade med lösögonfransar, Buttericksnäsor, gnuggtatueringar och clipspiercingar.

Jag gnuggade mig i ögonen och undrade om jag hamnat på ett väckelsemöte hos Jesus Jugend. Efter att ha rådfrågat min urmun, Humwawa - perversionens mästare med ett ansikte av inälvor, begrep jag vad det handlade om. Detta veritabla inferno av tilldragande smaklöshet som projicerades på mina bakrusiga näthinnor var av en helt annan kaliber än vad garderobshomofilerna i Krigsdemokraterna någonsin ens skulle kunna uppbikta:

Det var ingen GOD jul vi skulle tillönskas av den buttra skaran smilfinkar, ack nej, pysar och sländor, det var en GOTH jul: Staffan Stalledront såg ut som Blixa Bargield och fräste "fålar fem, fålar fem" med monoton robotröst åt alla som vågade slänga ett öga mot honom. Tomtarna fribejsade heroin genom att knåpa ihop ett pyttelitet altaralternativ av den stanniol som tidigare tjänstgjort som stjärnor på deras små blompinnar. Lusse Lelle herself gjorde i byxan, eller snarare i stay-upsen, sedan var saken Biff a´la Fredrik Lindström. Hennes ögon var frånvarande, hemska och blanka, och rullade runt, runt, runt i cirkulära kvadrater. Pupillerna var omväxlande silvriga och rosa, men alltid fulla av saliv, spott och spe.

När julens pessimistiska proselyter stämde upp i en ambientversion av "Tomtarnas julmarsch" under titeln "Slidkramp råder"* vrålade åhörarna av rädsla, bönade för sina urtråkiga liv och flydde hals under dumhuvud från aulan. Commédia dell’Sartres snöstormtrupp varulvsylade den sista versen och skitstövlade sedan efter adventgemenskapens desertörer skriande att "synten straffar sig själv".

Själv satt jag ensam kvar och välkomnade den syndaflod som aldrig hotat mig samtidigt som jag nynnade på melodin till traditionsförvanskarnas industriella myspop. Jag var fortfarande skamsen, blyg och ensam, men jag var inte rädd längre. Tvärtom. Dessutom hade jag stånd.

* Texten till denna milstolpe i makaber struphuvudsbreakdance kommer att redovisas efter det att undertecknad medelst hot om kärlek och Staffan Hildebrand-kavalkader slutligen lyckas dechiffrera sina skakiga kråkfötter, nedklottrade med läppglans på knyckta kamelhårskalsonger signerade Calvin och Helle Klein

Av Andreas Judas Ekholm 24 jul 2002 16:50