Svartsjuka vs Frihet

Först kom Sting Police med "Every breath you take". En nästan kuslig skildring av en mans behov av att kontrollera den han lever tillsammans med. I varje textrad slås det fast att han hela tiden måste veta var hon är, vad hon gör och vad hon känner. Det verkar som kärleken blivit egendom och han går till och med så långt att han frågar henne; "Oh, cant you see, you belong to me?"

Efter flera år kom Sting med en dementi av "Every breath you take" i låten "If you love somebody set them free". Där har han kommit till insikten om att det inte går att äga någon. Han skriver; "You can´t control an independent heart, cant tear the one you love apart". Men frågan är om det är ett mantra han försöker intala sig själv, eller om han verkligen kommit till insikt?

Men den ständiga frågan är ändå: Hur lätt är det att leva tillsammans med någon utan att stundtals känna ett starkt behov av att kontrollera? I kärlekens väsen finns det några ingredienser det aldrig går att undkomma. Dels den sårbarhet och utsatthet den föder, dels den stora rädslan att bli lämnad, eller ännu värre att bli sviken. Det paradoxala i kärlekens väsen är ju att sårbarheten är det som skänker gemenskapen dess djup; att aldrig våga göra sig sårbar är detsamma som att aldrig släppa in någon eller att våga visa vem man är.

Nu vore den här texten intetsägande om den bara höll sig vid det allmänna perspektivet. Hur ovilligt det än är så måste jag göra en personlig beskrivning av förhållandet mellan att vilja kontrollera och att släppa fri.

Och så här är det för mig: Att ta ordet kontroll i min mun känns obekvämt, för det avslöjar att jag faktiskt vill ha någon typ av äganderätt. Och det vill jag, inte alltid men stundtals. Jag vill ha försäkringar om att tilliten finns där. Jag vill veta att det som är mitt verkligen är mitt även om det aldrig kan vara det. Men framförallt vill jag stilla den känsla som uppkommer i tanken om att jag skulle bli sviken, lurad eller övergiven. Ibland så räcker det inte ens med försäkringar från min partner för att stilla den oron. Och jag är påtagligt medveten om att det ligger hos mig, inte hos henne.

Även om det inte är ett stort problem för mig, vore jag en lögnare om jag inte erkände att det påverkar mig. För bakom kontrollbehovet finns ett ord som är än mer laddat; svartsjuka. En del säger att svartsjukan är ett tecken – och ett gott tecken - på att man verkligen älskar någon. Jag kan hålla med till en viss del; jag ska uppskatta och vara rädd om det jag har och vara tacksam för det. Men! Svartsjukan kan ta sig de mest avslöjande uttryck och locka fram de mest primitiva beteenden. Och det har knappast med kärlek att göra; snarare rädsla.

Så visst hade det varit skönare att alltid identifiera sig i Stings uppmaning om att släppa den man älskar fri, istället för att vara det ständigt vakande ögat som aldrig slappnar av. Att vara medveten om sitt eget beteende är väl en väg att lära sig det där med frihet. Och att släppa rädslan.

Jag ser att ett förhållande är helt frivilligt. Det går aldrig att tvinga fram kärlek, den måste växa i frihet. Det är något jag tror på till fullo, även om verkligheten ibland får det att verka precis tvärtom. Men friheten är - i mina ögon - det jag strävar efter, det jag försöker lära mig och det jag vill leva i. För jag vet att där friheten att älska råder finns den äkta kärleken. Och bara där...

Av Per Poulsen 18 jul 2002 09:35