Massageapparaten

Nu ska jag berätta nåt skamligt,
jätte hemligt! :

Fast det är ok att berätta vidare, jag skäms ju inte så där mycket sen jag fyllde 40 och är VUXEN, hahaha.

Jo, så här var det, min man och jag knådar ofta varandras ryggar, pysslar om varandra helt enkelt. Massageolja är ett måste, svårt att hitta det rätta som inte stinker konstigt eller är för kladdigt eller bara försvinner så man måste ha massor. Gärna nånting man kan använda och sen bara hänga på sig en tröja igen utan att tvätta sig eller torka av.

Jag såg en annons om massageoljor i nån tidning, har glömt vilken. Företaget såg seriöst ut i sin annons, det var inte nån "köp tre filmer och få en olja på köpet"-firma. Sen kom det en postavi. Jag susade till posten i Stockholm där jag bodde och hämtade paketet. Oj, så stort det var! Jag som är en nyfiken människa öppnade det inne på posten. Det var en massageapparat inne i paketet! Jag har inte beställt någon massage apparat! Bara en flaska vaniljolja.

Ni vet en sån där silvertopp, en sån där massageapparat som finns utannnonserad i annonser där en kvinna håller den emot sin kind. Precis som om någon trodde att det var något för ansiktet! Tänk om man varit pryd och skickat någon bekant eller barn att hämta paketet. Dom hade ju trott att jag köpt en massageapparat till mig själv. Jag är ju inte pryd men det känns ju lite larvigt. När jag kommer hem så berättar jag för min äldsta son som är 20, han skrattar och säger: morsan erkänn du har beställt den! Han retas och gnabbas med mig.

Jag visar honom orderblanketten och vad jag betalat, det är bara olja på ordersedeln och inget annat. Jag mailar företaget jag handlat av och frågar varför dom stoppat in en massageapparat. Mailar dom mest på skoj för att se vad dom svarar. Dom skickar omgående ett svar: Oj, hoppas det inte blev till genans men vi förstår inte varför någon har lagt i den!

Den kostar ju pengar men vi bjuder på den då du ju redan fått den och vi hoppas att det inte ställde till besvär. Dom har alltså någon på sitt lager som har skämtlynne eller så blev det bara helt enkelt fel.

Jag berättar för min man och han frågar: Nå, har du använt den? Vid detta tillfälle så var min man i Nya Zealand och jag i Sverige. Vi har alltid varit helt öppna för varandra och han börjar också att reta mej och undrar om jag verkligen inte beställt den.

Så nu har jag en gammaldags hederlig silvertopp som går på batteri undanstoppad i min garderob. När jag ska packa mina grejor och åka till Nya Zealand så står jag i valet och kvalet. Ska jag slänga den nya massageapparaten i sopnedkastet? Ska jag lämna den med mina saker som ska åka i container? Nää, det känns pinsamt ifall flyttgubbarna tittar igenom mina grejor och gör ompackningar. Sagt och gjort den får åka i min resväska. Ångrar mig. Jag packar upp den och går mot sopnedkastet, men man kan inte slänga en helt ny sak!

Så jag går tillbaka in till resväskan och packar ner den där. Jag har två stora tunga resväskor och en tung handbagageväska och en liten handväska/ryggsäck. Ibland får jag ta med två resväskor, ibland inte. Om jag reser via USA och hit så får jag ta med två väskor, om jag reser österut så får jag inte. Varför? Ingen vet.

Ibland så tar dom hänsyn till mig i incheckningen när jag åker till NZ, det är ju inte en vecka på Mallorca utan tre anslutningar och en rejäl långresa och mina biljetter visar ofta en till två månaders bortavaro och då brukar dom vara bussiga och låta mig ta två väskor. Men eftersom jag vet att det kan bli trubbel så packar jag det jag MÅSTE ha i ena väskan och det jag kanske kan vara utan i den andra.
Den här gången så är väskorna färdigpackade och den enda jag kan pressa in massageapparats lådan i är den väskan som har måste-ha-saker i sig.

Mycket riktigt, väl ute på Arlanda så är det en incheckningsperson som håller stenhårt på reglementet och jag får lämna väskan som inte är så viktig till sonen så han får ta hem den igen och lägga in den i containern med mina övriga saker som dyker upp kanske om 3-4 månader.

Väl i NZ så går jag rött i tullen då jag har några burkar med kantareller och Knorrs fiskbuljongtärningar och är osäker på vad tullen tycker om detta. Jag går hellre rött och är ärlig och frågar än att riskera böter och att få en notering om smuggleri. På NZ är man noga med vad som tas in i landet då dom är fria ifrån bland annat olika sjukdomar i lantbruket. Man vill inte få in insekter eller frön som inte hör hemma i naturen här. Mycket förståeligt.

Jag går mot rött och en tulltjänsteman intervjuar mig om mina kantareller och fiskbuljongen. Jag talar om att det inte finns fiskbuljong på tärning i NZ och heller inte kantareller. Han frågar var jag ska anrätta dessa ingredienser, i mitt eget kök. Åhh, du har egen bostad här?
Ja, svarar jag. Jag får veta att det är ok den här gången men håll sakerna i eget kök. Dom ropar i en walkietalkie när jag går och jag får veta att det är mig dom pratat om för när jag ska ut genom den sista kollen så hälsar tulltjänstemannen som står där på mig: Hello Suzanne! Han vet antagligen att det kommer en knubbig blondin i 40-årsåldern, vid namn Suzanne med blå Samsoniteväska och har en plastkasse med mat som är ok.

Dom vill titta i min resväska också. Det räckte inte med att jag var ärlig och talade om vad jag hade! Dom öppnar flera väskor nu, aha dom har en raid i flera väskor och inte bara min.

Då kommer jag ihåg. Jävlar! Jag har massageapparaten i väskan, faan också! Han packar upp mitt gula plastdiskställ från IKEA och frågar: Vad är det här? Diskställ, jag gillar färgen svarar jag, har gult och blått i mitt kök. Jag har knölat in strumpor i hålen där det ska vara bestick på tork.
Jag är en jäkel på att packa bra. Nu hittar han vaniljsockret och pärlsockret som inte finns att köpa här.
Det är ok att föra in så jag har inte ens nämnt det men får förklara vad det är. Berättar att jag bakar kanelbullar och använder dessa olika sockersorter då.

Nu ser han den genomskinliga plastlådan med silvertoppen i.
Han harklar sej och rör den inte. Han rör allt i väskan utom den. Han ställer inga frågor. Han är mer generad än vad jag är. :

Jag försöker intala mig själv att tulltjänstemännen ser såna stup i kvarten och att det är så naturligt.

När jag väl är ute i ankomsthallen och möter min man så flinar jag med hela fejan. Han kommentarer att jag är glad att se honom. Dumma dig, klart jag är glad att se dig!Annars brukar jag grina när vi ses för det kan ha varit flera månader sen vi setts och jag bara gråter då.
Sen berättar jag att jag fått öppna väskan med silvertoppen i i tullen. Vi gapgarvar på vägen ut till bilen.

Av Suzanne Ek 18 jul 2002 14:31