En framtidshistoria

Svartsjuka blandades med rädsla, en skräck för att få se samma smärta i Sandras ögon. Hennes leende, hennes skratt, henne ögon. Han ville inte mista allt det där, och den känslan tröstade honom något. Han hängde tillbaka den tysta telefonluren i klykan. Svaret hade inte överraskat honom. I samma stund som han hade ställt frågan visste han vad hon skulle svara. Men med Martin. Det sved extra mycket.

Han och Martin hade växt upp tillsammans. Som så många andra barndomskamrater så hade de gått skilda vägar när de utvecklat olika intressen, men de höll fortfarande kontakten. Och nu hade han legat med hans flickvän. Han visste att det skulle sitta i längre den här gången. Han kände det och det skrämde honom.

Han funderade på att ringa upp Martin, men han visste inte vad han skulle säga. Och Sandra hade varit så kort. Han hade önskat att hon än en gång hade bedyrat sin kärlek till honom. Han behövde det. Men hon hade haft bråttom. Föräldrarna väntade med middagen och tåget skulle snart gå.

Förtvivlan.

- Alltså, man saknar spänning i livet. Ibland önskar man att det skulle hända något drastiskt.

Hon tog ett stort bett av hamburgaren.

- Vad blev det av det där kärnvapenkriget egentligen? sa han skrattande.

De åt alltid lunch tillsammans på den där hamburgerrestaurangen. Bägge arbetade i stan och han kunde nästan se hennes arbetsplats där bakom träden i parken.

- Nej, men allvarligt. Hon la ifrån sig hamburgaren. Alla dagar ser lika dana ut. Hela livet är en enda stor vanesak. Man kan i stort sett leva det i sömnen.

Hon tystnade.

- Det är hemskt egentligen, sa hon sen, men varje olycka, varje katastrof känns på något sätt välkommen.

Han svalde sin Cola.

- Fram till den dag då du själv står mitt uppe i tragedin, sa han och torkade munnen med handens ovansida. Tänk på det Sandra.

Hon höll med och de åt vidare under tystnad. Han hade blivit osäker på sina känslor för henne. Var det som han först hade trott? Var han bara förälskad, en tillfällig kick, eller älskade han Sandra? Vad var det egentligen han kände? Han tänkte på vad hon precis hade sagt. Var deras förhållande bara en vanesak för henne? Han vägrade tro det. Så kom han att tänka på henne och Paul och svartsjukan var där igen. Den hade kommit direkt när han hade fått reda på det, men han hade lyckats dölja det för Sandra, och de hade inte pratat mer om det. Men det hade fortsatt att plåga hans inre.

Hur hade han varit mot henne? Hur hade hon varit mot honom? Hon log mot honom från andra sidan bordet. Hindret mellan dem, ett lite restaurangbord, kändes plötsligt som en mur. Han log tillbaka. Hon visste inte om hans barndom, hur hans far hade varit mot Elsa. Hon skulle aldrig få veta vad han kände. Det hade han lovat sig själv. Skräcken att bli som sin far var så stark att han knappt vågade erkänna den för sig själv. Men han hade så många frågor som han ville ställa.

- Hur var Paul då? frågade han till slut mellan tuggorna som om han inte brydde sig. Han visste att det skulle bli svårt att hålla löftet nu.

- Varför undrar du det? skrattade hon.

- Kul att veta, ljög han.

Han ångrade att han hade ställt frågan.

- Helt okej, sa hon och log hemlighetsfullt.

Han synade henne med ett falskt leende.

- Du är nog sotis, sa hon som på skämt.

Han spjärnade emot. Kände det komma. Med en suck gav han så upp kampen.

- Måste du ligga med andra?

Han plockade lite med skräpet på brickan och undvek hennes blick. Det hade funnits en uppriktig vädjan i tonfallet som inte kunde undgå Sandra.

- Du är verkligen svartsjuk, sa hon med förvåning. Det behöver du inte vara. Att jag ligger med andra förändrar inte mina känslor för dig.

Han visste att hon talade sanning, men han var så rädd att förlora henne. Samtidigt visste han att det var precis vad som skulle hända om han försökte kontrollera hennes liv. Han ville att hon skulle känna sig fri tillsammans med honom, men han tvivlade på om han verkligen kunde ge henne den friheten.

- Det jag känner för dig, Janne, det känner jag inte för någon annan. Det är ett trohetslöfte jag ger dig nu. Svik inte det, utan lita på mina känslor.

Hon menade allvar, det märktes.

- Du kan inte hindra mig från att träffa andra, fortsatte hon. Jag behöver det. Jag klarar inte av tristessen annars. Jag vet att vi är olika på den punkten, men du måste lita på mig.

Han frågade om han kunde göra något för att bota den tristess som hon talade om. Hon bad honom låta det hela vara.

- Du kan inte göra mer än vad du redan gör, sa hon. Se på alla andra par. Ingen håller sig till en enda partner när det gäller sex. Jag tänker inte hindra dig från att vara med andra. Jag tror rent av att du skulle må bättre av det.

Paul hade varit den första. Med honom hade också rädslan för svartsjukan kommit. Han visste att sex och kärlek inte hörde ihop. Det var en oskriven lag. Han hade verkligen försökt lära sig det, men hans känslor ville inte rätta sig efter den devisen. Två veckor senare hade hon gått hem med en affärsman med Luleådialekt. Sven hette han. Det blev svårare att vara hennes löften trogen. Han hade nästan desperat förklarat för Sandra att han älskade henne, men det hade tydligen inte spelat någon roll.

Nu var det Martin. Han satt kvar vid telefonen i köket. Hur länge skulle han stå ut? Paul och Sven hade han lyckats komma över, tyckte han, även om hans svartsjuka hade skrämt honom. Men Martin. Det kändes mycket svårare. Minnet av faderns slag mot Elsas kind plågade honom. Även om Elsa bara var hans fostermamma, så älskade han henne som om hon varit hans riktiga mor. Han tänkte på Sandra. Han ville inte känna så här. Telefonluren hängde tyst på väggen. Han saknade henne redan. Vad gjorde hon nu? Satt hon på tåget och längtade efter honom? Eller längtade hon efter någon annan? En annan mans kropp, en annan mans smekningar?

Tankarna sved och misstänksamheten växte inom honom. Han såg sin barndomsväns ansikte framför sig. Ett välbekant leende. Men leendet var inte avsett för honom, utan för kvinnan i hans armar. För sitt inre såg han hur Sandra ställde sig på tå för att kyssa honom. Hon var inte på väg till föräldrarna. Han var övertygad.

Tåget stod på perrongen. Han skulle ha missat henne om han inte hade sprungit. Han hindrade henne med ett rop precis när hon skulle stiga på.
- Du har ljugit för mig, sa han mellan andhämtningarna.

Förblindad.

- Vad fan pratar du om? Janne. Vad gör du här?

I samma stund som slaget träffade hennes kind gick det upp för honom vad som hade hänt. Han hade varit otrogen. Han hade inte litat på hennes känslor, han hade inte trott på hennes kärlek. Skammen välde upp inom honom och han såg på henne där hon stod. Det fanns inga tårar i hennes ansikte. Bara smärta. En smärta som han kände igen väl och med ens insåg han vem han hade blivit. Utan ett ord vände hon sig om och steg på tåget.

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola.

Av Arvid Jurjaks 17 jul 2002 11:56