En våldtagen fiskeby

Jag brukar åka till Skagen någon eller några gånger varje år. Dessa resor brukar ske på senhösten eller tidig vår. Och det som möter mig är en stilla liten fiskeby vars makliga takt blir till balsam för hela min själ. Att vara betraktare och insupa atmosfären har många gånger räddat mig från att jaga vilse i livet; det är som att avståndet till mitt hemland och det avstannade tempot får allting att lägga sig på plats. Jag har löst upp många själsliga knutar där.

Förr om åren bodde jag hos änkan Jensen som älskade att prata om gamla Skagen och om sin mans heroiska bravader ute till havs; hur hon oroligt väntade tills han skulle komma hem och skänka henne den trygghet hon inte kunde finna utan hans sällskap. Hon var en stark kvinna med synbar livslust som stretade vidare även efter förlusten av sin man; cancern var starkare än någon storm och mer skoningslös än det kallaste och djupaste hav. Och nu har hon gjort honom sällskap.

I Skagen har man ett talesätt som säger att där andra säger att det luktar fisk, säger Skagenbon att det luktar pengar. Och även om fiskerinäringen försörjer många så finns det en inkomstkälla som är än större; turismen. På somrarna invaderas byn av tyskar, svenskar, norrmän och storstadsdanskar. I denna mångdubbling av invånarantalet förvandlas det makliga tempot och den pittoreska stadsbilden till ett slagfält där den största gemensamma nämnaren är alkohol och överallt stöter man på överförfriskade människor som totalt felbedömt röstläge eller var det passar sig att urinera.

I min halvdanska/halvsvenska uppenbarelse känner jag skam över, framförallt, svenskarnas beteende och medlidande för skagenbornas utsatthet. "Den lille by" blir allmän egendom där respekten stundtals försvinner och det äkta blir tillfälligt och verkar skapt för att utnyttjas till fullo.

Ryktet säger att under sommaren är Skagen känt för två saker; fylla och otrohet. Och det är säkert så att det första ofta leder till det andra. Det kan låta som en sned bild där sevärdheter som Grenen, ljuset, stranden och Skagens museum helt kommer i skymundan, men alla som tillbringat mer än två dagar i Skagen under sommaren, vet precis vad jag menar. Och visst, så ser det ut i de flesta av Sveriges kuststäder och i stora delar av världen där turister flockas under sommaren. Men den förvandling som Skagen genomgår, sätter spår som Skagenborna får slicka långt efter det att turisterna lämnat byn. Och det är då jag reagerar som jag gör.

Jag är mycket medveten om att allt detta handlar om att jag vill ha mitt Skagen för mig själv och att varje gång någon beter sig illa mot Skagen så rör det upp känslor inom mig. Anledningarna till det är många, men de kanske mest påtagliga är att jag är fostrad av en dansk far och har tillbringat alla mina somrar i Danmark som barn. Det handlar om nostalgi. Men det finns också en aspekt där jag vill värna om Skagen eftersom byn skänkt mig så många svar på de förvirrade frågor som följt mig genom livet. Kanske är det mitt sätt att stå upp för och ge tillbaka för allt det Skagen skänkt mig...

Av Per Poulsen 16 jul 2002 16:16