Den idyllska misären

Jag är uppväxt en liten bit utanför Nättraby i Blekinge. Det är ett litet samhälle utanför Karlskrona, en sådan där villaförort som alltid sågas sönder av Gardell, Moodysson och deras likar.

Jag har flyttat därifrån nu, men en del av mina vänner bor kvar, så det händer ibland att jag vandrar fram där bland radhusen på småfågelsvägarna med sina gröna häckar och välansade gräsmattor. Det är lugnt, soligt, sömnigt och asfalterat. Posten har flyttat in till ICA, banken ska tydligen läggas ner och bruket, de där obligatoriska bolmande skorstenarna har tagit sitt obligatoriska avsked, precis som sig bör i tider som dessa. Men det verkar inte gå någon större nöd på byn för det. Det känns ganska idylliskt. I alla fall för mig som nu för tiden betraktar samhället något utifrån, från gatan, kikandes över häckarna.

Jag brukar leta efter den där misären som tydligen ska finnas bakom den vackra fasaden. Det krackelerande folkhemmet. Jag vill se om den verkligen finns. Kanske borde man göra hembesök, helt oanmält titta in på en kopp kaffe för att se om det verkligen är som det berättas om i böckerna och i filmerna. Jag skulle vilja kontrollera de torra brödsmulorna på köksborden, se om äggen ständigt är oätligt löskokta och om potatismoset verkligen har torkat fast i de odiskade kastrullerna. För så har jag lärt mig att det ska vara. Astrid Lindgrens Bråkmakargatan finns egentligen inte mer än i drömmarna. Nej, idyllen är inget annat än miserabel. Lönnfeta mammor ska röka under fläkten och papporna ska dricka grogg på altanen. Grannarna ska tvätta sina bilar och le falskt när någon flyktig bekant går förbi ute på gatan och barnen ska gråta i sandlådorna medan surtrötta dagmammor längtar efter bättre tider. Det ska vara blanka pannor och otvättade kalufser. Det ska gnällas och skvallras och drömmarna ska vara sådär lagom krossade.

Detta är den sanning som kulturen skildrar. Detta är den krassa verkligheten som folk lever i. För verkligheten ska vara jävligt krass i de små villaförorterna. Det är bara så. Allt det vackra ska vara en falsk fasad, en hopplös illusion. Påstår man något annat så kan man lika gärna hålla käften och låta bli att påstå. I alla fall om man vill att ens livshistoria ska filmas och sändas i SVT fem-sex tisdagkvällar i rad under en regnig höst.

Ibland längtar jag efter att en riktig idyll ska skildras. En sådan där som kommer att kritiseras för att vara falsk, på tok för sentimental och helt jävla verklighetsfrämmande. Jag börjar ärligt talat tröttna på de korniga filmerna där fisarna runt frukostbordet haglar tätt och där allehanda odörer nästan tränger in genom TV-rutan. Det känns faktiskt ibland som om realismen blir orealistiskt realistisk. Det är en total avsaknad av poesi och hopplöshetens åderbrock lyser uppsvällt blåa på allas vader.

Okej att jag ljuger om jag säger att det inte finns torra brödsmulor på köksborden i Nättraby. Men ärligt talat, det är väl ändå inte sådär jävla jävligt överallt i det här landet? Eller?

Av Arvid Jurjaks 15 jul 2002 16:03