Likt en sentida Lot...

Du går genom de tomma rummen. En sista gång och sedan aldrig mer. Det är dags att gå vidare, att ta ett nytt steg, ut i stora intigheten, eller bara ut genom dörren. Du stannar tills du fastnar, sen så får du slå dig loss. Dörren var öppen, nu är den stängd och du får bryta upp den med bräckjärn. Det är inget särskilt. Det är som det är tills det blir något annat. Gilla det eller låt bli, gå vidare eller gå vidare, valet är inte längre något val och det som händer har redan skett för länge sedan, fötterna ledde dig dit du hamnde och sen så stod du bara där, förstenad likt en sentida Lot fast utan hustru. Nu ruskar du cementen av kroppen, tar spjärn med axeln mot väggen och slår in den öppna dörren med huvudet före och sen så är du ute på andra sidan. Frågan är bara på andra sidan av vad och vad du gör nu. Postmannen ringer förvisso alltid två gånger, men en inslagen dörr kan inte gärna slås in ännu en gång. Så nu står du bara där och ser ut över slätterna och undrar vadan och varthän?

Av Öyvind Vågen 09 jul 2002 11:18