Barn dödar barn

Reagera!

Barn skjuter barn i ett samhälle där frihet är synonymt med ansvarslöshet, du vinner ingen respekt ifall du inte bär vapen eller är stor och stark. Barn skjuter barn i alldeles för tidiga åldrar i för tidiga skeenden utan orsaker och utan konsekvenser. Utan konsekvenser! Malplacerade ideologier i förvirrade tankars grundvalar i händerna på för små människor med för stort inflytande på för svaga människor. Barn. Det kanske är dags att reagera nu? För om vi inte förstår att deras reaktioner, agitationer, är framtiden i dess linda, vårat öde, hur kan vi då våga sätta barn till världen? Vågar du sätta barn till världen, ska vi få sätta barn till världen? Hur kommer dina barn bli? Kommer du att reagera först då ditt barn håller i pistolen eller då ditt barn har en kula i skallen och hjärnan kladdar ner din måndagstrottoar?

Likgiltigheten vinner mark och trötta ögon och dövade öron vänder sin tro till något mer världsligt och övergripande. Miljön, de KRAV märkta varorna, chipsen, cancern som gror under våra fötter i hjärtat av moderjord. Banta din tjocka fan! Ditt fett äcklar, dina finnar stör och vad är det för kläder du bär? Fokusering på banaliteter. Må dåligt, eller må ännu sämre, du behöver inte tro bara känn det dåliga i dig. Du vet det finns hjälp för sådana som dig, en vänlig röst, en som vill lyssna, en vän. Men priset är högt. Det får dig i alla fall att glömma barnen för en stund, tills du kommer ut på trottoaren och ser hjärnsubstansen kleta ner din heliga måndagspromenad till jobbet. Den promenaden du så dyrt behöver för att tappa de där sista kilona.

Och hur kan vi säga att vi inget vet, vi har ju världen innanför ytterdörren på våra hus? Katastroferna kommer allt närmre, lidandet, sorgerna delar vi med mödrarna, offrens officiella ansikten, speciellt utvalda till att passa in i våra förväntningar av hur offer skall se ut. Fördomar. Utvalda offer, så att vi kan identifiera oss själva, precis som Barbie dockorna. Visst lider du mer med människor om de liknar dig själv, empati. Sympatin kan vi lättvindigt ge åt svältande svarta barn, miljarder mil ifrån dig. Visst är det mer äcklande än empatiframkallande att se hur afrikaner hugger huvudet av varandra. Hur skulle du reagera om det var vita som gjorde det? Tänkte väl det. PANIK! Vita människor beter sig som djur, rasism. Men du, de människorna finns på din gata, barnen, dina, mina, våra. Men visst känner vi oss delaktiga, vi har ju världen i våra hus? Hjärnsubstansen kommer att försvinna då snön faller och marken blir vit. Bara någon kunde flytta liket också.

Plana vägar, det är raka jämna och fina vägar vi vill ha. Med stora feta jävla beskrivningar på vart de leder oss och gärna hur långt det är dit också. Staka ut mitt liv åt mig är du snäll, jag har så svårt för att känna vad jag själv vill och vad jag kan. Vi är sökare, av lägsta rang. Vi söker gärna, bara någon annan visar oss vägen. Oberoende. Är du stark nog att gå din egen väg? Och då menar jag inte att finna dig själv på någon kurs för personligt utvecklande eller terapi. Jag menar DIN väg. Jag går inte min väg heller så du behöver inte vara orolig för att du inte vågar. Jag vågar inte. Visst är det så att det finns så mycket att förlora men ingenting att vinna, utom säkerhet? Jag tror det är säkerhet. Pengar, poliser, brandmän, sjukvård, etc. Det är säkerhet, eller hur? Samtidigt så varnar du dina barn för de Ovanliga som sitter på parkbänkarna i våra städer, de som skrålar och bråkar. Dessa människor spelar inte i samma division som du och jag, eller som våra barn. Och ändå har du mage att varna dina barn för dem, att du törs! Det är ju våra barns hjärnsubstans som flyter på trottoaren. Våra barn som blir skjutna av våra barn. Liken är inte de Ovanligas, de är våra barns kroppar, våra barns hjärnor, tankar, ideologier som vi snubblar över på väg till jobbet. Vår likgiltighet orsakar trafikstoppningarna på väg in till stan. Det är VI, de vanliga som måste städa upp efter och före oss själva.

Reagera!

Av Mattias Ander 09 jul 2002 14:07