Spelplan bara för guldgossar?

Fast det är ju klart vem skulle satsa på mig, en 37 årig frispråkig kvinna? I och för sig har jag rätt utbildning och idérik är jag, men det finns ju en del andra saker som talar emot mig.

För det första har jag inte lekt i rätt sandlåda. Inte heller har jag lekt de rätta lekarna. Dessutom har jag inte rätt social profil för att smälta in i den inre kretsen. Jag
svingar inte golfklubbor med rätt människor. Jag är inte en kandidat som maktens män vill hålla bakom ryggen och skjuta fram i ljuset. I mig ser de inte sig själva som unga och
lovande affärsmän. I mig ser de snarare en hotbild, ett väsen som skulle kunna kullkasta hela deras existens och ikonerna av dem själva. Och varför är det så? Varför kan inte jag vara en av lagets toppspelare?

Sedan kan man undra vad man skulle göra med hundratalsmiljoner. Kanske köpa sig ett eget land, eller åtminstone en liten ö. Visst är jag avundsjuk, men inte så farligt mycket. Jag har full respekt för den skicklighet som krävs av amiralen för att få hela armadan i hamn. Men vad är den skickligheten värd? Var går gränsen någonstans? Hur motiverar man de anställda på en liten ort att inte begära löneökning eller kanske till och med gå ned i lön för att få verksamheten att gå ihop. Rädda att förlora jobben och under hot av nedläggning kuvas de anställda och kämpar vidare. Men till vilken nytta? Hur meningslöst måste det inte kännas för alla de som fått göra eftergifter, i företagets namn, när direktörerna spelar i ett lag för sig. På en annan spelplan där inga dåliga resultat någonsin påverkar deras självklara plats i laget. Ja, … det är märkligt.

Varför är det så?

Jag har en tes att det handlar om biologi och genetiska drifter som funnits i alla tider och som tar sig detta uttryck i företagsvärlden. "The survival of the fitest" eller de starkaste överlever. Det är de starkaste hanarna som får äta mest, orkar jaga mest,lägga ned flest byten och som får sin avkomma reproducerad, genom att de lockar till sig flest honor. Konkurrensen mellan hanarna har alltid eller ofta lett till strid och i människans värld ofta till krig. Väpnat reellt krig eller marknadsmässigt krig i
företagsvärlden. Högst uppe på kullen sitter ledarhanen och överblickar sitt revir. Han slickar sin päls, försvarar sin position emellanåt, och väljer alltid den bästa biten av
bytesdjuret. Kopplingen känns slående och förklarar det giriga och maktlystna beteende som verkar prägla mången styrelse i den globala affärsvärlden. Kampen om överlevnad
har lämnat prärien och flyttat in på den moderna marknadsarenan.

Och som i djurens värld finns det få eller inga ledarhonor. Honorna, som värnar om de små och som hjälper varandra i det dagliga slitet, har inte samma drifter att slåss om
de högsta positionerna, i alla fall inte på männens villkor. Bara det, borde vara en merit för en kvinnlig kandidat till en ledarpost, just det att hon är kvinna, och kan tillföra en annan dimension till ledningsgruppen. Ett annat tänkande som härstammar från miljontals år av evolution. Men det är klart det kan ju kännas otryggt att göra något som kan hota hela ens föreställningsvärld av hur ett företag bör drivas och med vilka medel. Och hur ledaren ska se ut.

Och kan ni tänka er - kvinnor får ju barn. Usch, vad olämpligt, som chef får man ju inte vara ledig från jobbet. Man är faktiskt oumbärlig som chef, vilket 500 miljoner i
"avgångsverderlag" understryker. Men vad är det för trams egentligen? Alla som varit barnlediga vet hur utvecklande det är och vilka krav det ställer på ens eget jag. För att
inte tala om hur stressande det kan vara. Varför är inte barnledighet en merit som man kan lägga in i sin CV? Militärtjänstgöring anses allmänt vara en merit för män, men vad är väl det i jämförelse med barnledighet. - Heja, heja alla män som tar barnledigt, ni tillför så mycket inte bara för er själv och era barn men också för utvecklingen i
allmänhet och naturligtvis även för oss kvinnor. För det kanske inte är förrän nu när alltfler män tar barnledigt som det äntligen kommer att anses som en merit.

Slutligen undrar jag var alla kvinnliga direktörer med feta fallskärmar finns. Det är på tiden att vi får se sådana också. Jag hoppas att de få kvinnor som finns på ledande
positioner har förmågan att påverka, så att strukturen i maktens boningar kan förändras.

Och i framtiden kanske företagsvärldens guldgossar kan spela med samma regler och på samma spelplan som sina anställda.

Tänk vad trevligt det skulle vara.

Av Christina Olofsson 08 jul 2002 15:51