Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Mobbade barn med automatlådor. Del 2

Fortsättning.

1. MORAL

Jag har ett lackmustest för detta. Jag har debatterat moral två gånger och ingen gång har jag sluppit kommentaren "moralpanik" Läs: det finns alltså inga nyanser mellan moral och dess panik från Ana men mest från liberala bräkbyxor. När den kommer så går det bra i debatten.

Anledningen till att begreppet moral har fått en sådan negativ ton är att det alltid varit fel slags människor som trott sig ha monopol på moraldebatten. Ett bra exempel på det är dogmatiska föräldrars inkvisitoriska inställning till barn som klottrar medan de anser att det är god moral att aga sina barn. Dessa moralsystem har klappat ihop och tack för det. De hade bara kunnat erbjuda ett liv i tristess men låt mig här klargöra att den gamla moralen försvann inte för att folk förkastade den utan den försvann för att den inte hade något marknadsvärde!

Så vad har vi fått för den strafftänkande Luthermoralen? Vad är det som vi fått istället för den mossiga folkhemsmoralen med svångrem, skåpsupande och smisk?

Jo, bibeln och blodfattiga partiprogram har fått ge vika för en totalt kaotisk, sadomasochistisk roffarmentalitet. Vars hackordnings fixerade bejakande av låga drifter har sitt ursprung ur de amerikanska manuslabratorier vilkas produkter är fullkomligt genomsyrad av framgångshets, auktoritär idolkult och personfixering. Allt uppbackat med en fri marknadsekonomi, ett informationsflöde som spårat ur och liberalismens likgiltighet: "Skyll dig själv - Alla har ett val" upphöjt till livsprincip. Vid detta lag har vi redan begripit att utviksbilder och pornografi stöper sexism och en skev sexualbild. Skulle det kunna vara så att det finns fler områden som deformerar vår moral? Skulle de såpor som tusentals unga tittar på lära de yngre att rygghuggeri, ilska och förräderi är det som krävs för att "lyckas" i arbetet eller i karriären?

Självklart inte, det är ju bara på TV. Det är ju inte på riktigt som vi vältrar oss i låga drifter...

2. LÅGA DRIFTER

En del undrar vad jag menar med "låga drifter". Det är alltså inte så att vissa drifter är finare än andra men "låga drifter" kallas för sådant för att de helt enkelt lärs ut i en låg ålder. Låga drifter är exempelvis:

Habegär.
Hämndbegär.
Egocentrism.
Kontrollberoende.

Dessa snappar barnet upp på nolltid, en del kommer naturligt, andra av att föräldern själv hade problemen som liten och vidarebefordrar dem. Det är dock inte svårt eller omöjligt att lära ett barn annorlunda. Varför barnet då? Jo, för att större delen av vår personlighet och då grunderna stöps i en ålder mellan 1-5. Höga drifter är alltså sådant som lär sig en högre ålder. Exempel:

Ansvar.
Givmildhet.

Det går ju att lära ett barn detta med men då är det inte uppfostran utan indoktrinering och det är kontraproduktivt.

3. DEN FÖRLORADE BARNDOMEN - HUMORN

Vad som är kontentan av detta är att vi som vuxna 70- och 80-talister och föräldrar är ett bra exempel på "infinite infants". Vi agerar själva ut barnsliga mönster på daglig basis. När vi beundrar/irriterar oss på såpaskådisar i burken så inte bara ignorerar vi barnen och deras barndom utan vi visar även vad som är intressant och okej. Med det har vi inte bara vidarebefordrat detta problem på våra barn. Vi har gjort det värre! Vad vi i det liberaliserade TV-utbudets mediokrati har gjort är att svalt allt som kommer utan att ta oss en funderare på hur det påverkar oss eller rättare sagt hur all bildskärmskultur och krav på underhållning påverkat oss tidigare. Alla har ett val, lyder floskeln, men barnen har inte det.

Bejakar vi barndomen och urskiljer den från vuxenvärlden på ett vuxet sätt så förblir barnen barn. Ja då blir de vuxna som vuxna. Det ena bildar fundament åt det andra.

Dit vi är på väg i dag har egentligen ingenting att göra med den i väst så prisade "utvecklingen". Snarare tvärtom:

TV och Internet har gjort all information tillgänglig för alla. Allt exponeras: Sex, sjukdomar, död och våld. Så var det på medeltiden också. Barn var då en form av minivuxna och man ansåg inte att man behövde skydda dem från sådant. I dag har barn samma sjukdomar som vuxna, de röker, har samma kläder och äter samma mat. Förr i tiden hade vuxna varken sneakers eller åt junkfood. Barndomen bör bejakas positivt. Inte bara för barnens skull - för vilken vuxen vill egentligen ha cyniska åttaåringar runtomkring sig vars enda nöje är att busringa Dr Alban? Vuxenheten bör bejakas också för då blir faktiskt humorn i sig bättre. Skall humor för vuxna nötas ut av Seinfeld eller Friends? Karaktärerna där är åtminstone kring trettio, men de agerar som trettonåringar. Det speglar att det är problem på den nivån som intresserar publiken.

Men så här behöver det inte vara... Barndomen får vi inte förlora. Gör vi det förlorar vi just det som vi söker som vuxna: Förmågan till upplevelse, livslust och nyfikenhet.
Det här fenomenet stöps av och stöper dålig moral. Det är ett bejakande av låga drifter.

Det samhälle vi i väst håller på att utveckla börjar mer och mer vara anpassat för folk mellan 18-30. Det är som om gamla och unga inte har något marknadsvärde eftersom de inte kan producera, arbeta och konsumera lika mycket.

4. KÄRLEKEN

Allt är dock inte domedag och undergång!

Vi har faktiskt den starkaste av krafter som bundsförvant. Kärleken.

Även här har jag ett lackmustest:

Så fort man börjar prata om kärlek så börjar folk kasta glåpord som "blommor i hår"," flower power" eller som Öbergs lätt perversa "Cumbaya desto bättre går det" och då har de som fnyser åt kärleken och behöver den mest gjort sig hörda. Min erfarenhet är att det i regel är just extrema och fundamentalistiska människor av antingen politik, religion eller något annat som gapar om detta. Detta för att de kanske har brist på just kärlek.

För att kunna råda på både övergrepp mot våra barn och tjejer är det till kärleken vi måste vända oss. Ger vi barn kärlek och allt det ger så uppstår inte behov på att vilja köpa det senaste, vilja bli sedd, hörd eller rentav utvikt för att få bekräftelse.

Det är i våra hjärtan som vi män måste känna den villkorslösa kärleken till kvinnan och barnet. Kärlek är inte det som utviken ger. Dom kommer av bristen på det.

Vi i väst har påbörjat en vandring bort från kärleken. Vi vill ta en genväg så vi kan komma åt dess frukter utan att våga älska:

Frukter som: Sex, respekt, värme, uppmärksamhet och förnuft.

Vi vill ha dessa utan att våga älska och i takt med att det visuella mediasamhället bombar oss män med bilder som är laddade med sex så är det inte konstigt att sex håller på att väva samman med våld och kontroll.

Under 70-talet hette det: "I am going to kill you" i filmerna medan porrfilmerna innehöll en man och en kvinna som gärna knullade på en äng till fin musik och softat filter. Numera innehåller våldet och dominansen mer sex: Marcellus i Pulp Fiction fick den exempelvis i tvåan och att män våldtar män som bestraffning var på 70-talet otänkbart att visas på TV. I dag skattar vissa ungdomar åt sådant.

Under samma period denna trend blev synlig så blev porrfilmerna allt mer våldsamma och de fridfulla knullen började gå i samma takt och ha samma hatiska dialog som i ett regelrätt handgemäng.

Du kan fnysa och prata om blommor i håret och flum men det är faktiskt med kärleken som positiv kraft som vi får en väg ut från det mörka. Bort från impulsen att dominera och förnedra kvinnan. Kärleken är en bra väg och den behöver bejakas av mer män.

Skall kärlekens offentliga språkrör begränsas till Gardell, Di Leva och Depak Chopra? Det kan vara märkligt att en som står i begrepp att doktorera i invektiv och glåpord själv pratar om kärlek men den är viktig. Det är ingen lära som man skall praktisera som man predikar. Det är en känsla.

Känslor är viktigt. Hela denna utveckling jag summerat är emotionellt repressiv. Vi tvingas tänka mer i takt med att vi blir mer individcentrerade men på bekostnad av att vi känner mindre. Det är en utveckling som stundtals är direkt livsfientlig och självdestruktiv.

Sirén skriver "Det är inte manifestationer av förekomsten av yta som gör människor och kulturer ytliga, det är manifestationer av avsaknad av djup."

Det låter bra och jag är beredd att hålla med det är bara det detta är, just ett scenario där vi har "antingen eller":

Det som Sirén skriver som "djup" är för mig att vi har ett brett känsloliv, att vi förstår mer av oss själva för då förstår vi även andra.

Ytan och dyrkandet av den är gjord av försvarsmekanismer. Den är framtvingad av dels oss själva men utvecklad för att vår omvärld ser ut som den gör. Den är just en yta, ett försvar för att vi skall slippa känna efter hur vi eller andra egentligen mår.

Allt är inte pest och pina i Väst som Sirén så melodramatiskt försökt måla upp mig och min världsbild. Han gör samma tankefel som många andra, nämligen att han föreställer dig att den ena sidans uselhet ger den andra sidan till någon sorts moralisk bärkraft.

Han tycks ha begripit att en person som viker ut sig mycket väl kan vara en sund person med empati och inte alls ytlig. Det är bra och jag håller med. Att det alltså inte är någon naturlag och att utvik inte är associerat med lågt egenvärde. Skulle det då kunna vara så att enskilda liknande förekomster i andra kulturer inte heller behöver vara ytliga? Att även dom kan besitta empati och livslust som vi kan lära av?

Men varför fortsätter Sirén att debattera envist?

Trots att flera andra kunniga debattörer fått rycka ut och förklara det självklara, trots att "stefan" i kommentatorfälten rättat sakfel i de kulturer han listar efter ett par googlehits, trots att han saknar egentlig kunskap och erfarenheter om kulturer, trots att en professor i antropologi inte vill debattera hans artiklar för "Det är så dumt att det saknar motstycke. Det där är inte kultur. Det är utmärkt retorik dock. En icke invigd hade lätt svalt betet".

Varför?

Ja jag vet inte? Han kommer dock inte att ge sig utan måste vinna eller ha det sista och märkta ordet. Det kan han få.

Om ni nu kliver ut i kommentarfälet så kan ni hitta Sirén där eller i nästa artikel. Han kommer att märka ord, hitta kryphål och han kommer möjligen att komma med mer anakronismer, paralleller och ett par bra några argument.

Men jag tror inte vi kommer längre nu.