Tiggaren orkade inte le

I går lämnade jag datorn under eftermiddagen för att gå och köpa lite mat. Med väskan full av äpplen och bananer skulle jag gå hemåt. Då fick jag plötsligt se en liten grå figur, hopkrupen intill husväggen. Han höll en grå pappersskylt framför sig. Där kunde jag läsa: JAG ÄR HUNGRIG.
Fullt av människor gick förbi honom. Det var mitt i eftermiddagsrusningen. De flesta såg honom inte ens. Ingen stannade.

Återigen blev jag påmind om att i Sverige finns det idag människor som är riktigt, riktigt fattiga. Utblottade. Inte bara låginkomst-tagar-fattiga. Inte bara fattigpensionärs-fattiga. Utan hemlöst-fattiga. Utblottad-fattig-fattiga.

Återigen mindes jag det leende ansiktet som tillhörde sossepampen Thomas Östros. Jag önskade att han varit här och fått se resultatet av sossarnas mörkblå-egoist-rikemans-politik. Deras ta-från-fattiga-ge-till-rika-politik.

Men så insåg jag att det skulle inte förändra något.

Östros-pampen skulle bara le sitt plastleende och upprepa sina konstgjorda, falskt mänskliga floskler, låta-vackert-fraser, fånga-röster-lögner.

Jag gick fram till honom och såg att han var kanske tjugo år, hade ljusbruna, ledsna och mycket trötta ögon. Jag sa något på svenska. Han sa trött:

- Sorry, I dont understand.

Jag, en gammal, före detta gråsosse, skämdes in i märgen över vad de nya sossarna gjort med Sverige. Jag skämdes, så som jag aldrig skämts förut.

I ett misslyckat försök att köpa mig fri från mitt dåliga samvete över att jag hade ett hem att gå till och väskan full av äpplen, gav jag honom en ynkligt liten allmosa.
Trött höll han upp sin hand och tog emot mynten. Han hade så sorgsna ögon och han orkade inte le. Men ut ur hans ögon strömmade något som jag bara kan beskriva som ren godhet. Under ett kort ögonblick lystes hans ögon upp av tacksamhet och värme.

Jag önskade att rollerna plötsligt, som genom ett mirakel, skulle bli ombytta. Att denna goda, ledsna jesusfigur skulle bli statsminister och en tärd och avmagrad Göran Persson hade suttit där vid husväggen i hans ställe.

På vägen hem kämpade jag mot impulsen att vända om och ge honom allt jag hade i plånboken. Men så segrade den försiktiga medelsvensson-rösten som sa:

- Gå hem, du kan alltid gå tillbaka imorgon...

Av Monica Bodling 04 jul 2002 12:56