Dagis - ett monumentalt experiment

Hej Niklas!
Jag har just läst din artikel om barn och källkritik på Sourze!

Du skriver att dagis i din kommun är bra. Som besökare måste du dock inse att du inte får veta hela sanningen. Under en period hjälpte jag till att skola in ett barnbarn på ett nytt dagis. Jag pratade då med personalen om de stora grupperna. Hon berättade att personalen försökt protestera, men att de tystnat när de fick svaret:
- Trivs ni inte finns det andra som vill ha ert jobb.
Hon berättade också att det fanns barn där som var för små och som inte borde vara där. Personalen hade förgäves pratat med föräldrarna. Någon valfrihet finns ju inte.

Du frågar också vilka barnpsykiatrer jag hänvisar till. Det är barnpsykiater Magnus Kihlbom och stressforskare Peter Währborg. Båda deltog i TV-programmet Uppdrag granskning som sändes 11/6 i år.

Du hänvisar till en undersökning, som fick dig att anse att kritiken mot dagis var överdriven. Jag har sett den. Enligt mig är den helt förlegad, efter de nya uppgifter som redovisades i Uppdrag granskning. Jag kan hänvisa till Magnus Kihlbom, som i programmet bemötte den vanliga uppfattningen att tidig dagisstart, före tre års ålder, alltid främjar barnens utveckling:
- Ska dagispedagogiken vara bra för barnen, sade han, är det under förutsättning att den känslomässiga anknytningen har fått ske utan avbrott. Det som redovisas i programmet tyder på att så inte sker idag. De minsta barnen blir känslomässigt skadade och då kan de inte dra nytta av en aldrig så bra pedagogik.

Såg du på Uppdrag granskning?
Om inte kan jag berätta att Magnus Kihlbom sade att ett-åringar behöver närhet och kontakt nästan hela tiden med en trygg vuxen, för att de känslomässiga banden ska utvecklas. Ju yngre barnet är desto kortare tid klarar det av att hålla sin trygga förälder i minnet. Om barnet får vara borta för länge från sin trygga förälder, kommer det att förlora sin trygghet och dagispersonalen blir då barnets "psykologiska föräldrar". Men då de blir sjuka eller tar semester kommer det nya i stället. Detta blir ytterligare en påfrestning för barnen.

Magnus Kihlbom sa också att grupper med sexton ettåringar på dagis är barnmisshandel och att skadorna kan yttra sig olika hos olika barn. En del blir hyperaktiva, stökiga och bråkiga medan andra blir tysta och insjunkna i sig själva. De drabbas av "uppgivenhetsstress".

Stressforskaren Peter Währborg sade: Grupper med upp till 29 barn är ett monumentalt experiment som man genomför med våra barn. Man har ett kortsiktigt ekonomiskt perspektiv som blir ett slags lurendrejeri. Konsekvenserna av detta kommer vi att få se och betala för om tio - femton år.

Sedan fick utbildningsminister Thomas Östros s frågan:
- Barnpsykiatern kallar det barnmisshandel, vad säger du? Är det bra för barn med tio timmar på dagis?
- Det är jättesvårt, svarar Östros, att säga att ett visst antal timmar får man inte överskrida.
- Varför är det svårt? frågar programledaren.
- Därför att det är sånt som du och jag som är föräldrar kan avgöra för våra barn, svarar Östros.
Han bryr sig inte om att de fattiga inget val har.
På frågan vad han vill göra för att minska barngrupperna svarar han:
- Jag tycker det är viktigt att säga att jag och många andra föräldrar tycker att många dagis fungerar väldigt bra, den nattsvarta bilden håller jag inte alls med om.
I en bisats kan han till sist hålla med om att grupperna faktiskt måste bli mindre.

Vi kan konstatera att experterna har olika uppfattning. Somliga tycker att dagis är bra även för ettåringar, medan andra på det allvarligaste varnar oss för att dagis är skadligt för de minsta barnen.
Vet man inte vad man ska tro, bör alltid försiktighetsprincipen gälla. Barnen är ju det viktigaste vi har. Alla borde vi kräva en familjepolitik som ger föräldrarna valfriheten att vara hemma i tre år. För barnens skull.

Av Monica Bodling 02 jul 2002 10:02