Ytlighet utan utvik

Stefan Holmqvist tycks uppenbarligen inte vara alltför road av att få fakta framlagda för sig. Men han gör ändå några tappra försök att rycka massorna med sig!

Vår vän låter bland annat ampert förstå att Surmastammens "övergrepp" minsann inte är "representativt" för vare sig Afrika eller Etiopien. Stefan Holmqvists tanke här tycks vara att exemplet med Surmastammens läppförstoringar avsåg att förringa afrikansk kultur i allmänhet. Just det exemplet syftade dock i första hand till att åskådliggöra hur västerlänningar är benägna att okritiskt fascineras av det främmande och det spektakulära. Synbarligen var jag alltför otydlig på den punkten!

Min tanke, måhända fåfäng, var att den någorlunda vakne läsaren själv skulle inse att han eller hon förmodligen skulle ha betraktat läppförstoringarna som en charmerande kuriositet snarare än som den ganska idiotiska företeelse det faktiskt är.

Något direkt "övergrepp" vet jag väl heller inte om läppförstoringarna är, såvida de inte utförs mot någons vilja. Vilket förstås kan förekomma. Jag tycker mest de framstår som enfaldiga.

Skulle däremot uttryckligen "övergrepp" i Etiopien och andra delar av Afrika vara på tapeten, ligger det ju dessutom mycket närmare till hands att än en gång påpeka förekomsten av kvinnlig könsstympning: Man skär alltså könsdelar av människor av orsaker som kan sammanfattas ungefär med att "Men vad skall grannarna/mamma/byäldsten annars säga?"

Rolig är Stefan Holmqvist när han kommenterar de kinesiska fötterna. Uppenbarligen hade Stefan Holmqvist aldrig tidigare hört talas om sedvänjan att "binda" småflickors fötter, för han fick synbarligen för sig att det skulle vara fråga om en nutida företeelse; detta trots att det av artikeln framgick att det handlade om en tid då folk bars omkring i bärstol. Vilket dock tydligen undgick Stefan Holmqvist, såvida han inte även tänker sig att bärstolar är ett modernt kinesiskt transportmedel?

Hursomhelst, Stefan Holmqvist ringde tydligen upp en kinesiska och frågade henne på fullt allvar huruvida bundna fötter förekommer i det moderna Kina, varpå han förstås fick ett stort gapskratt till svar. Stefan Holmqvist upptäckte därpå att sedvänjan förbjöds år 1911, vilket Stefan Holmqvist alltså nu triumferande betraktar som någon sorts "avslöjande".

Detta kan man ju förstås skratta gott åt, men däremot finns det säkert några läsare som undrar varför en sedvänja som väsentligen upphörde 1911 har någon som helst betydelse idag. Och Kinas nuvarande kultur skall förstås inte betraktas som speciellt befläckad av sedvänjan med bundna fötter. Däremot visar exemplet med de kinesiska fötterna att grova ingrepp i människokroppen speciellt kvinnans av kosmetiska och andra "ytliga" skäl förekommit i andra kulturer och i andra tider. Innan bindningen av fötter förbjöds i Kina, hade det mig veterligen pågått i ungefär tusen år.

Ingrepp i människokroppen är alltså icke något nutida "västligt" påfund som vi i väst "exporterat". Andra exempel på garanterat icke-västinfluered kroppsförändring av kosmetiska eller sociala skäl är sådant som "giraffkvinnorna" i Thailand, de svarta tänderna i Vietnam, tillplattningen av kraniumet bland vissa amerikanska och karibiska stammar och naturligtvis alla de olika tatueringar som förekommit i olika kulturer världen över.

Stefan Holmqvist tycks ju dock mot all förmodan! ha blivit i alla fall en liten smula betänksam när han sent omsider insåg att kroppsfixering alls icke är något unikt västerländskt, för han gör ett lika tappert som underhållande försök att helgardera: Han låter förstå att det kanske i alla fall förekommer dumheter i andra kulturer, men att väst ändå är mera "skrämmande": Ty i väst, berättar Stefan Holmqvist för oss, sker dumheterna på flickornas eget initiativ, medan dumheterna i andra kulturer är ett resultat av "patriarkatets förtryck".

Så, enligt denna speciella stefanholmqvistska doktrin torde alltså en somalisk flicka som hålls fast av sina släktingar de kvinnliga, nota bene medan någon sorts medicinman med hjälp av en sten skär klitoris av henne, betraktas som en mindre "skrämmande" företeelse än då en kvinna i väst låter "lyfta" eller - horribile dictu! - vika ut sig.

Nå, ehuru Stefan Holmqvist och Stefan Holmqvists olika funderingar förstås har sitt alldeles speciella intresse tänker jag nu lämna det ämnet, och i stället berätta vad jag själv tycker att "ytlighet" är för någonting.

Ytlighet, tycker jag, är ungefär en oförmåga att göra rimliga prioriteringar, där det triviala och inte så angelägna ges oproportionerligt stor vikt. Detta inkluderar även sådant som oförmåga till empati. Det behöver däremot inte alls nödvändigtvis ha med sådant som utseende, lyx, sex och flärd att skaffa.

När riksåklagarämbetet konsekvent obstruerade och saboterade alla försök att få den uppenbart felaktigt morddömde hemvårdaren Joy Rahmans fall omprövat, är det, påstår jag, en manifestation av att tjänstemännen på riksåklagarämbetet uppenbarligen är patologiskt ytliga. Såvida de inte är direkt ondskefulla, vilket jag väl egentligen inte tror. För de är uppenbart totalt oförmögna att begripa att en människa oskyldigt dömd till livstids fängelse är en oerhört mycket allvarligare sak än deras egen prestige och deras egna byråkratiska principer och dogmer.

Just inom rättsväsendet finner man ofta en monumental ytlighet: Det finns mängder med jurister som på fullt allvar föreställer sig att "lagen" definitionsmässigt reglerar vad som är rätt och fel, och att det alltid utan några som helst undantag är förkastligt att bryta mot denna lag. Tanken att det överhuvudtaget kan finnas situationer i den mänskliga tillvaron där lagen missar grovt, existerar överhuvudtaget inte i dessa juristers huvuden. Dessa jurister är "ytliga", i ordets rätta bemärkelse.

Det finns vidare mängder av människor som vill inskränka yttrandefriheten för någon mer eller mindre hastigt uppblossande moralpaniks skull, och mängder av politiker som är snara att exploatera detta: I USA krävdes exempelvis högsta domstolens veto för att stoppa kongressens beslut att göra brännande av den amerikanska flaggan straffbart.

Olika religiösa och feministiska gruppers korståg mot sex och nakenhet är förstås ett annat exempel. Och en av mina bekanta motsatte sig fri radio och TV för att han trodde att det skulle bli för mycket reklam vid avblåsningarna under ishockey-VM. Listan kan göras hur lång som helst.

Rasister är ytliga. Religiösa fanatiker och fundamentalister är ytliga. Fast många instämmer i detta endast då de religiösa fanatikerna och fundamentalisterna kommer från USA, är mot abort, är överviktiga och bär basebollkeps; talibaner och liknande betraktar de nog som elaka, men inte som just ytliga.

Gymnastiklärare som ser oförmåga att hoppa över en bock som en moralisk defekt är ytliga. Politiker som på fullt allvar anser att fängelsestraff skall avskaffas helt och hållet "utom för miljöbrott och ekonomiska brott" är osannolikt ytliga. En vuxen som inlåter sig i en prestigekamp med ett barn är ytlig bortom alla gränser.

Däremot är det inte alls speciellt ytligt att uppskatta kvinnlig eller manlig fägring eller att imponeras av enastående prestationer. Det är heller inte speciellt ytligt att vilja visa upp sig själv eller sina förmågor och sina företräden.

En person som aldrig skulle kunna tänka sig att vika ut sig i någon tidning eller ens bläddra i en tidning där utvik förekommer, kan mycket väl vara absolut övertygad om det nödvändiga att förbjuda brännande av amerikanska flaggan. I själva verket är just denna speciella kombination faktiskt väldigt sannolik. En person som stolt låter sig avfotograferas naken kan däremot mycket väl vara en synnerligen förnuftig person, som har såväl sinne för proportioner som stor förmåga till empati.

En aldrig så beläst och bildad "själavårdare" - en präst - kan mycket väl få för sig att den egna religionens dogmer överflyglar allting annat, medan en kroppsbyggare, en fotomodell, en boxare eller en skönhetsmiss mycket väl kan vara en oerhört förnuftig och vis människa.

En "ytlig" människa är inte nödvändigtvis en människa som roas av eller ägnar mycken tid åt ytliga företeelser. En "ytlig" människa är däremot en människa som saknar förmåga till djupare funderingar och bedömningar.

Det är inte manifestationer av förekomsten av yta som gör människor och kulturer ytliga, det är manifestationer av avsaknad av djup.

Av Samuel Sirén 30 jun 2002 11:25