Gråt och symmetri

Jag lärde känna honom vid en skateboardramp i slutet av juni för några år sedan. Han var mycket lång och gänglig, och när han skrattade åkte hans stora adamsäpple omkring på hans hals. En kompis berättade att han var en känslig kille. Han läste dikter. Kompisen berättade också att han hade hoppat av gymnasiet i ettan och sedan suttit i sin lägenhet i fyra år utan att gå ut. Jag ville lära känna honom bättre.

En dag följde jag med honom hem. Han satte sig i en stol och la sina fötter på bordet och pratade länge om skönheten hos de vita basketskor han just hade köpt. Han rökte och tittade ut genom fönstret när han pratade. Jag diggade honom.

Jag upptäckte att allt var symmetriskt i hans hem. Om han hade en bokhylla med böcker efter ena väggen så fanns det en likadan bokhylla efter den vägg som var parallell med den första. I mitten låg en rund matta centrerad kring rummets mittpunkt. Jag frågade varför allt var symmetriskt. Han log lite och tittade ut genom fönstret och sa att ”äh, det är en grej bara”.

Vår vänskap utvecklades. Jag var fascinerad. Han var fascinerad av Majakovskij. En kväll när vi hängde runt ett av hans vardagsrumsbord - det fanns två på grund av symmetrin - började han läsa ”Ett moln i byxor”. Han läste med underbar rytm och känsla, och när han var färdig drog han ett djupt bloss på sin cigarett och tittade ut genom fönstret, långt bort över takåsarna.

Vi pratade om allt. Han var begåvad och ödmjuk och mycket trevlig. Han var ganska blyg också, men det släppte snart. En kväll pratade han sig hes om de ryska futuristernas teaterföreställningar på den sydryska landsbygden. De reste runt i början av tjugotalet och gav föreställningar ackompanjerade av industrislammer och dieselaggregat, och de hade kugghjul och flygplan målade på deras kinder. Sedan diskuterade vi Beatförfattare. Han älskade ”Dharma Bums” av Kerouac. Jag hade haft några av mitt livs bästa veckor i den bokens sällskap. Vi hade mycket att prata om.

Han sade att jag inte skulle bli ingenjör. Han fick rätt.

En kväll läste jag en kärleksdikt av Yeats för honom. Han började böla. Han slutade aldrig böla. Han lade sig på sin säng och bölade med ansiktet mot väggen. Han var för lång för sängen och hans håriga vader stack ut flera decimeter över sängkanten. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag gick till köket och kokade te. Sedan började jag må dåligt. Jag gick ut ur lägenheten utan ett ord, jag visste inte vad jag skulle säga. När jag gått nerför trapporna och var på väg ut genom porten öppnade han sin dörr med ett ryck och ropade efter mig. Han kom nerrusande för trapporna medan han försökte få på sig sin jacka. Vi gick omkring i skymningen och tittade på hus. Han tittade länge på det kubistiska kommunalhuset. Några dagar senare hörde jag att han hade golvat en kriminell kille som brukade tjafsa med honom. Han hade slagit knockout på honom medan hans mamma stod runt hörnet och tittade in i en tavelbutik, helt aningslös.

Han bölade allt oftare. En förmiddag när vi gick till skateboardrampen mötte vi en kvinna i trettioårsåldern. Hon tittade på honom. Han var stilig. Han stelnade till och ville plötsligt vända. Visst sa jag. När hon gått förbi började han böla. Han satte sig på marken med huvudet mellan knäna och hulkade och grät. Jag frågade varför han grät men han svarade inte. Hädanefter grät han alltid när kvinnor kom i närheten.

Han var den bästa kompis jag någonsin haft. Okonstlad och ärlig. Väsentlig. Han pratade allt oftare om att han ville resa. En dag försvann han från stan med en kurdiska från flyktingförläggningen. Det sista jag hörde om honom var att han blivit arresterad på flygplatsen i New Delhi.

Av Dan Sandberg 29 jun 2002 17:56