Änklingens blues. Del 8

Upplevelsen i hela sin räckvidd drabbade honom tre år efter hustruns död. Ett enormt vakuum uppstod och han avböjde vänliga människors halvljumma försök att fylla det. Den avgörande frågan var olöst. Vem kan ta emot den last som Harry hade med sig i bagaget? Det är inte lätt att dela med någon ett fyrtioårigt samliv som änklingen, Harry hade med sig i kappsäcken.

Han höll på att rensa ogräs i den egna rabatten. Vissa dagar gick han upp som en sol och efter avslutat arbete ned, tilltufsad... dock som en sol. Vetskapen om vad som tilldragit sig blev uteslutande hans egendom. Blir nöjd - tänkte han - om jag kommer fram till slutsatsen att trots alla misstag och bekymmer, kan betrakta skörden ändå - som god. Arbetet får jag utföra ensam och om utbytet blir givande, har jag ingen att dela glädjen med. Hon var borta.
Plötsligt förstod han sitt kväde ett halvår efter hennes frånfälle. Jag är dömd till att överleva! skrek han en natt. Hur att skydda en eventuell tredje person som ville dela bördan med honom? Ja se, det var detta ansvar Harry hade med sig i bagaget.

VARDAGEN TRÄNGER SIG PÅ

Lite bättre fokuserad på vad som händer utanför vardagsrummets fyra väggar, gnäggade han förtjust över livets små futiliteter såsom varför anglosaxiska kvinnor har - männen också för den delen - så förbenat svårt att klämma fram det grundläggande mellan en man och en kvinna, I love you? De gråter, tragiken och tårarna flödar och med järnhård självdisciplin förstör de varandras liv. Undantag finns, men... Intellektuella, sensibla människor skulle tvunget lyfta tonvis av sten och annat bråte innan de kunde häva ur sig dessa tre ord, men då var det i allmänhet för sent. Men varför? Varför är det så förbaskat svårt att hosta upp denna, grammatiskt helt okomplicerade mening?Risken för att få ett nej till svar? Men det ingår ju i spelet! Och det här spelet är på blodigt allvar. Tar man inte risken för en förlust, då är man en given förlorare innan matchen har börjat.

LIVET GÅR VIDARE

Sommaren var varm och skön. Han blev aningen okänslig för vädrets skiftningar, men trivdes med det som bjuds nu. Han njöt av solskenet, fast hans tankar var på annat håll naturligtvis. Han var på väg till Metro och bad till Gud att få slippa möta någon han kände väl. Gubben från Frälsis med bössan i handen var det enda undantaget. Han hade garden uppe vid dylikt strövtåg till affärer. Meningsutbytet - om det nu kan kallas så - blev för det mesta ganska magert. En efter en sträckte de vapen inför hans okuvliga livsvilja och hans ansträngning för att återvända till ett normalt ? liv. Han har råkat träffa två treor och en etta redan. Numrerade grupperna
beroende på vilket stadium av sorgearbetet de utförde.
Intet ont om dem. De gjorde vad de kunde, men han saknade enormt en enkel, förtrolig dialog med vem det månde vara som han skulle kunna prata med... om henne. Släkt, vänner, bekanta tryckte gaspedalen i botten så det sjöng om det
när han uttalade hennes namn. Vips, var de tre mil borta. Träffade grannen. De stod och väntade på hissen. Att stänga hissdörren och offra tio minuter på att lyssna... nej, det blev inte av.

Var knuten satt, det kom han inte underfund med. Ämnet: Hans avlidne hustru blev tabubelagt. Hennes egen släkt, de som var henne stort tack skyldig för mångårig, gedigen hjälp, gick inte av för hackor heller. Även när han själv stod för telefonkostnaden blev han avhängd mitt i en mening genom påpekandet, att det kostar pengar att ha ett långt utrikessamtal. Flaskan - det vill säga hans mun - plomberades omsorgsfullt och därmed basta.

Han var inte i behov av terapi. Ej heller tröstande axelklappar, bara en enda människa för att genom en enkel dialog med vars hjälp han skulle ha kunnat sortera sina tankar och skapa ordning i sitt inre kaos.

Nej.

Många av dessa själar har han hjälpt under årens lopp. Vanligen tillsammans med hustrun, men rätt ofta på eget bevåg. Situationen blev än mer barock i fortsättningen. Att prata med honom själv? Gärna. Att tala med honom om den avlidne hustrun... Nej! Och då gick det ett litet Liljeholmens upp i hans skalle. Att tala med någon om en person som hundratals andra stod i stor tacksamhetsskuld till, det var enbart honom själv. När han ventilerade sina farhågor till en vän, blev han avskedad - som vän - på grått papper utan ett enda ord motivering. Tjaa, nog är vi människor ett underligt släkte. Med blixtens hastighet har han insett, att människans utsatthet är oberoende av om hon sitter i en lerhydda i Afrika, eller i en trerummare inom tullarna. Den senare är dock aningen mera bekvämt.

I hissen mötte han den gamle grannen som gav honom idén. En resa. Han beslöt... rättare sagt han visste att han var på väg. Man måste vidare som den gamle sa, men vart? Han var väl medveten om att leden, den gamla utan hustrun, mynnar ut i det stora intet. Att vada över en å är en sak. Att välja en ny färdriktning är en helt annan. Att inte forcera eller tvinga fram en lösning är lika viktigt som att inte
missa en given chans. De flesta, grupp tre alltså varnade honom när de fick reda på hans planer. Var rädd om dig, sjöng kören unisont. Jo bevars, men för vad och för vem? Ett avslutat och fullgånget liv har han levt, inlindad i berusande glädje och doppad i bottenlös sorg som följeslagare. De åren gjorde honom närapå osårbar. Matchen var så gott som fördigspelad. Vad härnäst? Tanken på den förestående resan gav honom en enorm respekt för tiden.
Den utmätta. Allt i hans tidigare liv föll på plats och han insåg vad han hade missat under färden. Som mor och farföräldrar brukar, svor han ed på, att barnbarnet, en än så länge okänd tredje person - skall minsann få allt han hade försummat i sitt tidigare liv. Plötsligt blev han övertygad om att han har gett sin hustru den orubbliga tron, att vad som än händer så finns han till för henne. Med hundraprocentig visshet om detta gick hon bort.

Av imre ivanka 27 jun 2002 13:24