Jomen Usch för utvik och "sånt"

Utseende, framgång och andra "prestationer" hämmar faktiskt vår karaktär, vår person och vår arbetsförmåga.

Vägledning och personlig utveckling behöver inte eskalera till något extremt totalitärt samhälle. Det är inte det ena eller det andra här. Med "vägledning, inspiration och omsorg" menas alltså ingen totalitär kontroll eller grova ingrepp.

Det vet Samuel Sirén trots ett helhjärtat försök att spela dum.

Han har tidigare visat en glättig frenesi att märka ord från de politiska vettvillingar han listar i tron att det finns associationer här och var, liknelser och eventuella rökpuffar i någon samtida eld.

Det gör det inte.

Sådana stolliga paralleller och skrattretande GBA-grepp börjar tyvärr bli vardagsmat i den politiska debatten.

Detta är dock inte politik även om han vill göra det till det. Jag tryckte på den liberala trigger pointen som sitter strax bakom den stora nacken och till höger kapital-sidfläsket på den liberala politiska kroppen.

Detta tänkande, alltså att göra politik av det, är i högsta grad deformerat av just för mycket ytlighet. Man tappar förmågan att tänka djupt och brett.

Det är dock inte förvånande: Kan man läsa Jerome K Jeromes "Three Men on the Bummel" och börja lista paralleller med det tidiga 1900-talets Tyskland och 2000-talets USA så är man nog kapabel till vilka associativa villfarelser som helst.

Men det här med Mao då? Jo, är det något exempelvis vänsterpolitik Så som Sirén har listat den och dess påföljande folkmordsfrenzies har saknat genom tiderna
så är det välvilja om människors hälsa eller ett intresse för den enskilde individens väl.

Anledningen till att Sirén nämner det är att Sirén tror att jag är en "djupt troende kommunist" vilket måste vara ett stolligt, skrattretande hedersbetyg med tanke på vad jag blev kallad av när jag debuterade på sourze politik och började exkommunicera vänsterpartister med empiriska fakta.

Men detta handlar inte mig...

Man kan inte foga in politiska citat i det här eller "tankar" som just Sirén skriver och med det bevisar att inte förstått mycket av det jag skrev. Det handlar alltså om känslor och inte om tankar. Det klandrar jag honom dock inte för!

Det finns flera som inte riktigt förstått vad jag menade så jag lyfter upp debatten lite bort i från infantilt ordmärkande, pluspoäng och religion.

Jag skall försöka bredda mig och besvara Anna Li och Sophias nödvändiga kritik.

Självklart behöver en fri människa vägledning, inspiration för att kunna utveckla sig. Fria människor betackar sig inte alls för det.

Fler och fler människor söker en större mening med livet i stället för att jaga papperslappar med siffror
på. Något som det debila och för människan degenererande, patologiska systemet kapitalismen fångat oss i.

Allt fler människor söker sig till alternativ terapi, behandlingsmetoder och personlig utveckling där man jobbar med kropp och själ. I Stockholm ökar denna strida ström, med till synes helt fria och icke-betackande människor, lavinartat. Jag pratade med en Gestalt-terapeut för en vecka sedan och han hade för fyra år sedan svårt att få det gå runt men är nu fullbokad i ett år framöver.

Fördelen med detta är att det är bra för samhället i helhet eftersom människor tar mer ansvar över sig själva
och har en genuin vilja att själva må bättre. Sjukdomar och tillstånd uppfinns på löpande band som exempelvis damp, utbrändhet för att tackla den tilltagande ström av mänskliga vrak som naturligt uppstår i ett liberalt presterande marknadssamhälle.

Förklaringarna ligger inte enbart där men dom är ofta framkallande.

Nackdelen med detta är att det handlar om en marknad, och insynen på de som handhåller terapi, vägledning och utveckling är begränsad. De saknar i bland en vettig utbildning och skiftar grovt från seriösa till minst sagt rena kvacksalvarna. Man kan alltså få hjälp av en mycket skicklig människa men även hamna i händerna på en person som på fullaste allvar är Häxa och tror på själavandring. Det kan man ju diskutera, om man kan tänka fritt, men jag tror mer på att jobba med känslor i nuet och från barndomen snarare än känslor från ett tidigare liv.

Eftersom dessa former är en del av en marknad så återfinns problemet att människan måste jobba riktigt hårt och mycket för att kunna finansiera reparationen som samma presterande framkallar eller rentav ensamt orsakar.

Det är kapitalism. Kapitalet behöver förmeras och då blir hälsofrågor helt plötslig haussefrågor på någon börs.

Psykolog och Psykoterapi då?

Detta är samhälleliga påfund. Här är samhällets resurser klena och feliniktade. Psykoterapin har blivit en lika kraftig klassmarkerare som Tandvården i vårt samhälle. Dessutom är denna begränsad till bäst prat och medicin, gruppterapi eller i allra värsta hand kan det sluta med tvångsomhändertagning.

Den utgår dessutom från ett Schema som heter identifiering, kategorisering och medicinering. Den utgår även, ofta att människan är sjuk eller har störningar, tendenser eller står i begrepp att få något av detta. Samt att få förklarat för sig att man har "mindre psykos som bottnar i introjicering av libido och som hålls i schack av neurotiska mekanismer".

Ja, det är inte mänskligt i all sin vilja att hjälpa människan. Psykiatri har tyvärr blivit ett område som psykiatriker bara förstår, och på så vis kan de tillskansa sig mer forskningspengar.

Sådant börjar däremot fritt folk betacka sig för!

Det kan nämligen vara bra att utgå från att en människa är bra, att hon är OK som hon är men kan må bättre. Precis som den som ser bra skaffar sig glasögon för att se bättre, som talspråket säger.

Men vaffö e de så här då?

Jo, människan behöver en faslig massa fysiska ämnen och faktorer för att växa upp normalt. Skulle det möjligen kunna vara så att själen eller vårt emotionella liv, vilket ni vill, behöver en massa saker för att kunna utvecklas? Inte bara ur barndomen men även resten av livet. Om det är så är den utveckling vi har i samhället med sönderslagna familjer, ökad prestationsångest, tilltagande låga drifter och en förlorad barndom bra eller dålig?

Den gråtmilda jeremiad som Sirén sedan randar med hemska kulturer och myter om nobla kineser är väldigt imponerande men det är bara en större och längre utsväng från ämnet än de som brukar komma i kommentarfältet.

Han vill alltså, sin vana trogen, debattera andra saker.

Sånär som på en liten detalj som jag bemödar mig korrigera:

I dessa kulturer han listar så finns det tillstånd, förekomster och inslag som är sju resor värre än de vi har men det finns även de som är mycket, mycket bättre och som kan berika våra liv. De vet alla som åkt till exempelvis Bali och velat lära sig om det landets kultur med öppna ögon snarare än en stängd bok eller kanske en serietidning.

Det är upp till oss som individer och samhälle att själva omsorgsfullt välja dessa och dra lärdomar snarare än att vi försöker pracka på dessa länder vår debila livsstil och vår degenererande jakt på papperslappar med siffror på.

Självklart är vi i väst mer ytliga. Ingen annanstans på jorden så skjuts barn för att de är mobbade eller mobbar i skolor pågrund av kläder, ingen annanstans lärs det ut till flickor att du är fri som en fågel bara du slänger dina kläder. Ingen annanstans så stänger man bibliotek och vill fördumma folket med TV och sprit.

Allt på grund av att vi är beroende av hur andra människor ser oss. Deras omdömen och värderingar spelar en större roll och vårt eget, hur vi värderar oss själva, spelar en mindre roll.

Detta är att dyrka ytan och det har biverkningar. Tro inget annat.

Detta gör vi i väst mer än någon annanstans och det är inte bra för oss.

Av Stefan Holmqvist - SHQ 26 jun 2002 09:41