Släpp barnet ur fängelset, Blair!

En femtonårig svensk flicka försöker smuggla en väska full med narkotika in i Storbritannien, haffas av tullen och döms till två och ett halvt år i brittiskt fängelse. När flickan släpps ut kommer hon alltså att vara arton år gammal.

Att döma ett barn till ett långt fängelsestraff i ett främmande land för ett i alla fall för barn så pass "abstrakt" brott som att ta med sig en väska med otillåtna substanser över en nationsgräns är inget annat än absolut oanständigt. Om att detta är oanständigt kommer dock denna artikel icke att handla. Antingen begriper man det, eller begriper man det inte. Och begriper man det inte, är man rimligen inget annat än en empatibefriad komplett skithög och därmed förmodligen helt oemottaglig för argument och resonemang som har med sådant som anständighet, sans, måtta och proportioner att skaffa. Punkt slut.

Vad som däremot framstår som mycket mera angeläget att prata om, är det närmast fullkomliga ointresse för flickan som tycks råda i det "officiella" Sverige. I pressen har det slött konstaterats ungefär "15-åringen dömd till fängelse", och vad jag vet har inga som helst protester eller ens signaler om missnöje eller bestörtning skickats från Sverige till Storbritannien.

Det tycks alltså väsentligen accepteras att ett barn döms till ett långt fängelsestraff för ett brott vars allvar ett barn inte kan förväntas begripa. Saken anses uppenbarligen heller inte strida alltför mycket mot rådande svensk norm.

Detta är väldigt svårt för mig att förstå. I Sverige accepteras ju normalt icke några övergrepp mot barn. Även skändligheter mot barn som begås i andra länder inklusive exempelvis USA och just Storbritannien brukar få viss berättigad uppmärksamhet i svensk media.

Inte bara barn uppmärksammas. Den vuxna svenska som sitter inspärrad i ett kalifornskt fängelse för medhjälp till polismord skrivs det exempelvis tämligen regelbundet helsidesartiklar om och görs hela TV-program om.

Nu är det alltså ett svenskt barn som råkat illa ut, i ett europeiskt land med ett rättsväsende som uppenbart brister ganska betydligt. Och den svenska reaktionen är alltså tills vidare total tystnad.

Varför? Jag har tills vidare bara lyckats hitta fyra tänkbara förklaringar:

1. Flickan är någon sorts "svartskalle" och av det skälet struntar alla i henne. Hur det egentligen är med den saken har jag dock ingen aning om, förutom att det i pressen förekommit uppgifter om att hennes pojkvän är från Nigeria. Det skulle alltså vara fråga om en inofficiell men ändå högst reell apartheidprincip, vars tillämpning alltså manifesteras på detta vis.

2. I Sverige är alla politiker och debattörer så oerhört angelägna att inte beskyllas för att vara "knarkliberaler", att de helst inte tar upp saken. Hellre då ett barn i fängelse.

3. Man orkar inte. Man skiter helt enkelt i vad som är anständigt, rätt och riktigt, för saken bedöms inte ge några politiska poäng eller öka några upplagor.

4. Någonting som har med Sveriges relation till EU att skaffa. Dock oklart vad.

Ingen av dessa förklaringar framstår dock som speciellt sannolik. Åtminstone Alf Svensson eller någon annan med "kristna" eller någorlunda rimliga värderingar borde väl ändå reagera, och reagera ganska skarpt?

Jag är alltså både upprörd och brydd. Är det verkligen bara jag som bryr mig? Det har jag väldigt svårt att tro. Eller är jag kanske "ute och cyklar"? Har det kanske visst har förekommit en massa protester, men som jag helt enkelt inte observerat?

Av Samuel Sirén 24 jun 2002 08:05