Utvik, stollar och ytligheter

Vi elakingar som roas högeligen av att sitta och hånflina åt andra människors stolligheter har verkligen fått vårt lystmäte under debatten om schlagersångerskans "utvik".

Den med råge allra värsta stolligheten var nog när någon kvinnlig skribent på synbarligen fullt allvar lät förstå att schlagersångerskans tilltag visar att det alls icke räcker för en kvinna att vara framgångsrik i största allmänhet, utan att en kvinna dessutom är tvungen att klä av sig naken för att bli "bekräftad".

Denna skribents förmåga att fantisera fullkomligt fritt tycks alltså sakna alla gränser. För det är i själva verket precis tvärtom: Just populärartister är ju den i stort sett enda kategori av offentliga eller "framgångsrika" personer för vilka det betraktas som någorlunda acceptabelt att klä av sig naken framför en kamera.

Däremot ett statsråd, en rektor, en överläkare, en VD, en präst, en chefredaktör, ett justitieråd, en rikspolischef, en regent eller en ambassadör som skulle "vika ut" sig i något vecko- eller månadsmagasin skulle omedelbart drabbas av omvärldens dom i form av en stämpel "KOMPLETT OSERIÖS", som vore omöjlig att tvätta bort. Det är väsentligen ENDAST populärartisterna som överhuvudtaget "får" vika ut sig.

Populärartister har dessutom i modern tid alltid konsekvent brutit mot medelklassens normer, i synnerhet vad beträffar nakenhet och sex: Josephine Baker väckte redan på 20-talet stor uppståndelse genom att skutta omkring på teaterscenerna i Paris endast iförd ett knippe bananer. På 60-talet var det bland annat John Lennon som "strippade" framför kameran. Har dessutom för mig att företrädare för den så kallade punkrörelsen under sent 70-tal och tidigt 80-tal ibland drog fram sina könsdelar på scen under pågående konsert, även om jag också vill minnas att detta tilltag av vissa förkastades som "gammalt".

Nu är det 2000-tal, och populärartisterna håller förstås på som populärartister alltid gjort: Väcker uppmärksamhet kring den egna personen på det sätt som de själva bedömer som mest effektivt. Och i ifrågavarande schlagersångerskas fall tycks hon ju onekligen ha lyckats. Själv hade jag faktiskt vad jag minns aldrig hört talas om henne tidigare, men nu läser jag om henne nästan varje dag här på Sourze.

Hursomhelst, populärartister är alltså uttryckligen undantaget, och det är dessutom en ganska liten del av alla populärartister som visar upp sig nakna. Så hur någon människa vid sina sinnens fulla bruk kan få för sig att tolka schlagersångerskans "stripp" som att framgångsrika kvinnor i allmänhet är tvungna att klä av sig nakna, undandrar sig all rationell bedömning. Fast möjligen är påståendet egentligen inte avsett att ha någon reell innebörd, utan är kanske bara någon sorts tokfeministisk liturgisk ramsa?

En annan synpunkt som anförts i debatten är att unga flickor minsann kan drabbas av anorexi av att se schlagersångerskan naken. Tror dock inte alls att anorexi har med just nakenheten att skaffa. De flesta osunt trådsmala fotomodeller är relativt påklädda när de sprider sitt trådsmala ideal till massorna.

Det trådsmala idealet lär dessutom ha hittats på av franska homosexuella modedesigners, om man nu skall fästa någon tilltro till sådana rykten. Män i allmänhet är dock inte alls speciellt angelägna om trådsmalhet, utan tycker normalt mycket bättre om när kvinnan har lite former.

Skulle alltså tro att anorexiargumentet mest är ett skenargument av dem som ogillar nakenheten i sig men inte vill framstå som alltför sippa.

Marcus Priftis, till sist, skriver i sin artikel att utvik befrämjar ytlighet, och därmed är förkastligt. Och det är ju förvisso oomtvistligt att utvik i någon mening riktas till vad som allmänt betraktas som våra mera ytliga sidor, till vårt intresse för fägring snarare än vårt intresse för djupa tankar, till vår kättjefullhet snarare än vår visdom.

Det tankefel jag dock tycker att Priftis gör, är att han tycks tro att det per automatik råder ett motsats- och konkurrensförhållande mellan "ytliga" och "djupa" intressen, att den som lägger några minuter på att studera kvinnlig fägring i form av till exempel fotografierna på schalgersångerskan därmed skulle förlora förmågan eller intresset för att uppskatta mera djupa och kanske mera svårtillgängliga aspekter av tillvaron.

Något sådant motsatsförhållande tror jag dock inte att det finns. Jag tror inte alls att folk skulle bli mera intresserade av exempelvis mänskliga rättigheter av att sluta uppskatta fysisk skönhet. Jag tror inte alls att folk skulle börja studera vad EU och Euro faktiskt innebär om man plötsligt slutade visa fotboll på TV. Och själv skulle jag inte börja läsa mera historieböcker av att sluta läsa Fantomen, X9 och Spindelmannen. Snarare mindre, skulle jag tro.

Förvisso finns det många människor som endast ägnar sig åt rena ytligheter, men att tro att dessa människor skulle övergå till djupa och seriösa ting bara man tog deras ytligheter ifrån dem är minst sagt aningen naivt. Kanske det till och med är så att en ständig tillgång till ytligheter såsom i vår västerländska kultur ger oss en viss övermättnad, så att vi istället intresserar oss för andra och måhända djupare ting?

Av Samuel Sirén 19 jun 2002 09:34