Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Därför älskar man fotbolls-VM

Jag vet varför man älskar fotbolls-VM.

Det finns tusen skäl att hata fotbolls-VM: Att det hela är ett kommersiellt jippo med reklam överallt. Att det finns en hel drös med värdelösa produkter som folk försöker sälja med VM-symbolen. Att allt bygger på en sjuk idé om nationernas kamp. Att någon är så dum att han sitter inne och glor på tv när det är 25 grader plus ute. Att det är idiotiskt att se 22 vuxna män springa runt och försöka sparka en boll in i ett mål. Meningslöst, korkat, onödigt. Visst, det finns en hel värld att rädda och istället är man en tv-soffpotatis som dessutom bidrar till att underminera vanliga tv-tittares själsliga jämnmod. Kapitalismens orubbliga logik gör att fler tv-tittare är mer värda än färre.

Jag vet allt det där, men det hjälps inte, jag sitter ändå vid tv:n som trollbunden och följer varje moment intensivt. Och jag vet varför jag gör det. Fotboll är nämligen en av världens mest orättvisa sporter. Vilket skitlag som helst kan slå ett världslag. Med rätt inställning, en gnuta flax och en halvpartisk domare så kan Mariannelunds AIS slå Hammarby. Marginalerna är så små, tillfällena så sporadiska att varje moment kan vara matchavgörande. En miss i försvaret, en snygg filmning i straffområdet, en perfekt slagen hörna och matchen kan vara vunnen.

Så därför sitter man där och tuggar naglar och svettas. Och när "rätt" lag gör mål vrålar man som en idiot och när "fel" lag gör mål blir det liksom svart och tomt inombords. Och en missad offsideavblåsning eller en felaktigt dömd straff kan göra en galen och domaren får plötsligt stå ut med flera veckors lagrade aggressioner.

Och för att spä på känslostormen under VM väljer jag konsekvent att heja på lag som är outsiders. Polen till exempel, eller Costa Rica, eller nåt afrikanskt eller asiatiskt lag. Lag som sällan lyckas och som får bära mina naiva drömmar om en rättvisare värld. För världen kan ju åtminstone få vara lite mer rättvis på fotbollsplanen. Snälla.

Jag väljer också ut mina hat-lag. Italien till exempel, med sitt gnet och feglir. Danskarna som aldrig besvarat vår kärlek. Tyskarna också givetvis, även om dagens lag knappast har nått med Auschwitz att göra.

Så där håller jag på och gödslar mina känslomässiga plantor och gottar mig. Och hade jag jobbat, hade jag sett till att få se Sveriges matcher och jag hade varit överlycklig över alla reprismatcher.

Och jag kan lugna alla tv-freaks, nästa VM kommer den digitala tv-revolutionen vara ett faktum och då får vi leka programredaktörer allihop och välja precis vad vi vill se. Individens ultimata frihet är inom räckhåll. Liksom den totala fördumningen.