TUSEN TÅRAR del 1

Det var en gång en mamma.

Faktiskt en ganska vanlig mamma
som många andra.
Frånskild levde hon ensam med sina två barn.
En pojke och en flicka.

Redan när pojken började skolan, insåg den här mamman,
att han hade det jobbigt med att läsa och skriva.
Men mamman själv hade haft lätt att lära sig läsa och skriva.
Så hon förstod inte.

När så pojken blev äldre, blev dock mamman orolig.
Hon pratade med skolan.
Och trodde att skolan gjorde ett test i hans läs och skrivkunskaper.
Men sedan hörde hon inte av skolan något mer.

Så mamman trodde helt enkelt,
att det var träning som behövdes.
Vad mammans pojke upplevde, dolde han så väl,
att det tog många år innan han berrättade.

Så var det dags för mammans flicka att börja skolan.
Mamman hade nu träffat en man och de hade fått en liten dotter.

Men tillbaka till mammans stora dotter.
Till en början gick allt bra.
Hon lärde sig bokstäverna fort.
Dock hade hon problem med b och d ,men det hade många.

När flickan så började tvåan,
blev det besvärligare.
Läsningen gick trögt.
Det var som hon inte koncentrerade sig ordentligt.

Men, tänkte hennes mamma.
Hennes bror hade ju haft det jobbigt också.
Men det hade ju blivit bättre.
Eller?

Stavade illa gjorde han fortfarande.
Men mamman trodde att läsningen gick bra.

Men för flickan blev det inte bättre.
Trots lugnande ord från hennes fröken och idog träning på kvällarna.
Flickan fick också extra lästräning i skolan.
För att det skulle lossna.

Så en dag, träffade mamman en bekant, en vuxen man.
En vuxen man med dyslexi.
Något började surra bak i mammans huvud.
Kunde det vara så?

Så mamman pratade åter med skolan.
Men fick veta att allt brukade lösa sig i trean.
Mamman skulle inte oroa sig.
Men mamman oroade sig ändå.

Hon gick till biblioteket.
Hon lånade en bok.
Hon läste.
Och hon grät. I fyra timmar.

Hon läste om "sina" barn.
Hon mindes alla hårda och ibland rent av elaka ord.
Hon mindes alla böcker som farit genom rummet.
Tårar av ilska och sorg, hos sina barn när de inte förstått.

Och mamman hade ju inte heller förstått.
Nu förstod hon att hon inte funnits där för sin pojke.
Men hon skulle finnas för sin flicka.
Det skulle hon!

Med rödgråtna ögon.
Och utseendet som ett vilt monster, ringde mamman skolan.

Trots alla motggångar och bakslag, tårar och nedslagenhet.
Trots okunskap och känslan aaaaav ovilja att förstå.
Trots att hon många gånger skulle känna att hon inte orkade.
Tänkte hon inte ge upp!!!

Av Ann-Charlotte Noren-Svensson 13 jun 2002 16:56