Horaclet i Engdahlen

Timmen var sen när jag äntligen lät Kirkegard lägga sig på min mage - med baksidan upp. Han hade förtjänstfullt serverat mitt intellekt, med inte mindre än tre insiktsfulla metamorfoser. Så mina tankar fann sig behagligt tillbakalutade och irisen i mitt öga irrade mindre än vanligt.

Trots det vandrade min blick mot det östra fönstret. Rutan var så nerstänkt av fågelskit att mindnattssolen var grårandig. En liten ilning i min kropp gjorde gällande att det inte var på sin plats, men dragkampen blev ojämn. Dömd att gå förlorad. För just när jag beslöt mig för att resa min hydda strålade det vita ljuset in och gjorde det svartvitt.

Och då jag såg det. Blotta åsynen stack in knivar av glas mellan ryggkotorna och huden drog ihop sig som en gummisnodd i spänst. Åtskruvat lemlös, var vad jag blev. Så betagen att tungan knorrade ihop sig och valde att tiga. Ett mirakel, framför mina utvalda ögon.

Där stod han. Men luggen kammad snett åt sidan. Majestätiskt, oåtkomligt ståtlig och om jag kunnat hade jag kysst hans fötter. Nu gick inte det, han var bara ett hologram. Men så verklig att jag försökte.

Han vätte sina bleka läppar med sin ljusrosa tunga. Fascinerat stirrade jag på hans mun och när jag nästan gett upp hoppet hörde jag stämman jag väntat på. Sedan barnsben. I hela mitt liv.

- Hur mycket vill du?
Jag tappade hakan, den ramlade ner mellan knäskålarna och är till dags dato ännu inte återfunnen.
- Eh... vill vad då? svarade jag, som en bondtölp bosatt på landet.

Horaclet glosade hålögt på min ömkliga gestalt och tycktes överlägga både med sig själv och bilden av sig själv.
De tu överlade och överlade. Överlade och överlade. Jag väntade spänt och fick till sist utdelning.

- Sverige vinner, på mina villkor.
Jag höll andan och vägde. Fördelar mot nackdelar.
- Beror på dina villkor, Horacel...

Dom var överkomliga. Tjugo Ave Horace om dan så långt min livsstid sträcker sig. Att ständigt - ironiskt nog - bry sig om alla sidor. Och att alltid räkna till niderton.

Så vi vinner! Horaclet har lovat och en nobel man skulle aldrig svika sitt ord!

Av Lena Vikberg 12 jun 2002 11:31