Känslomässig svältkatastrof

Sverige är ett u-land när det gäller kärlek.

Det är de mest skyddslösa, våra barn, som förlorat mest på vår så kallade jämställdhet.

"Valfrihet är lättare att genomföra om alla väljer samma sak." Detta var socialdemokraterna självklart medvetna om när man införde "valfriheten" att välja mellan dagis och dagis. Trots att vi alla vet att bara de rika har valfrihet, så hycklar politikerna genom att påstå att alla kan välja fritt.

"Det är inte förbjudet att vara hemma", säger de. Detta är att håna de egna väljarna, de fattiga LO-föräldrarna. Samtidigt som man hånar dem, skrämmer man dem med att de får det ännu sämre om de röstar på något annat parti.

Enligt mig är detta en skrämmande cynism från vårt största och mäktigaste parti. Även en del av oppositionen deltar i detta cyniska spel, när de stöder "dagistvånget".

Skrämmande är också att man med öppna ögon offrar de allra svagaste i samhället, barnen till de fattiga.

De fattiga LO-grupperna tvingas arbeta heltid och deras små barn tvingas "arbeta" mer än heltid på dagis. Dessa barn får aldrig chansen till den så viktiga känslomässiga anknytningen till sina föräldrar.

Till detta behöver barn och föräldrar minst två, helst tre år i lugn och ro tillsammans. Det får de alltså inte när barnen tvingas in på dagis redan som ettåringar. Dessa barn riskerar att skadas i sitt känsloliv. Skador som inte syns utanpå, men som de får lida av resten av sitt liv.

Fattigdom och brist på tid för kärlek hör ihop. Det har blivit den nya klassorättvisan.

En mor kan inte ta sitt barn i famnen, genom att tänka på det!

Modersmjölk kan ersättas men inte föräldrakärlek.

Mitt i välfärden utsätts många barn för en känslomässig svältkatastrof. Detta struntar våra makthavare blankt i. Det är skrämmande. Jag vill gå så långt att jag kallar det ett brott mot barnens mänskliga rättigheter.

Somliga vill säkert säga att jag överdriver. Men kan man överdriva när det gäller att skydda våra barn? Man kan inte slå sig till ro och säga: I genomsnitt har svenska barn det mycket bra. Det är ju de barn som har det sämst, som vi måste uppmärksamma och skydda! Kan våra barn få för mycket stöd, för mycket resurser?

På föräldraNätet, 01- 02-12, skriver barnläkaren Charlotte Palme Kilander:

"Under de senaste åren har jag alltmer oroats över den brist på tid vi har över för våra barn. Den händelse som till sist fått mig att ta till pennan för att beskriva vad jag ser, för att få ansvariga i vuxenvärlden att vakna upp och inse hur många barn lever, utspelade sig för några veckor sedan. En av mina små patienter... blev av en gråtande mamma lämnad på mottagningen. En utsliten mamma som sprang sin väg, skrikande: "Ta hand om honom - jag orkar inte! Jag kan inte sköta mitt arbete om jag skall ta hand om honom också!" ... "Lön till föräldrar som stannar hemma tills barnen är två, helst tre år!"

Läs hela hennes artikel på föräldraNätet! Ingen ansvarskännande vuxen förblir oberörd. Tyvärr blundar de ansvariga.

Av Monica Bodling 11 jun 2002 15:42