Monolog på ett köksgolv - del 2

Jag har hunnit tänka mycket. Många tankar kring sådant som man annars inte tänker mycket på. Tankar kring livet, tillit och trygghet. Kan det vara så att livet har en mening? Jag har snuddat vid det tidigare. Jag blir inte riktigt klok på det ovissa i själva livet. Jag tänkte på det som är början och det som är slutet. Är det verkligen början och slutet? Eller finns det liv bortom dessa gränser? Varför och hur ser det ut i så fall? Jag tror det finns en mening med livet, Malin. Ett syfte för var och en av oss. Vi är nog här för att lära oss, att utvecklas genom prövningar. De stora dragen i våra liv kan vara planerade i förväg.

Kunde det här vara en sådan prövning, undrade jag. Vad skulle jag i så fall lära mig? Vad skulle du lära dig? Eller kunde det vara så hemskt att jag agerat självsvåldigt och förstört en fin plan. Utsatt både mig och framför allt dig för en prövning, en hemsk passage i livet, det aldrig var meningen att vi skulle genomlida. Det kanske inte finns något att lära sig i den här situationen. Bara elände och destruktion återfinns i efterdyningarna av mitt egoistiska agerande. Jag kanske till och med åsamkade oss båda mera negativa erfarenheter än vad vi sammanlagt ska komma att förvärva positiva.

De här tankarna har varit mycket svåra att bära. Insikten att jag kanske kommer att leva ett liv som den som förstörde. Den som satte sig över det gemensamma, bara för sin egen skull.

När du var mindre, hade jag stora ambitioner som pappa. Inte minst tänkte jag se till att allt det som är svårt i ungdomsåren, med droger, relationer och sex, skulle vara sådant som vi pratade om här hemma. Här skulle vi prata om allt. Det som hände var att ni växte upp och blev egna individer. Ni gick från barnaårens samhörighet, känslan att vi var ett, till att bli egna personligheter. Långt innan det var dags att tala om allt det där viktiga slog det mig varför det alltid varit svårt för föräldrar att prata om sex med sina barn. Man kan nämligen inte bara gå fram till en person, även om den är ack så bekant, och säga "hej, nu ska du och jag tala om sex". Sådana samtal har man inte med hjälp av startpistol, de föds fram, naturligt, ur andra samtal. Dit kom vi aldrig. Jag hittade inte dit. Jag blev en förälder, precis som alla andra.

Nu står jag här och ska ha ett ännu svårare samtal med dig och önskar att vi hade haft de där samtalen. Att vi hade en gemensam värdegrund i vår syn på sexualiteten. Vad den är och vad den kan vara. Jag tror i och för sig att vi har det ändå. Eller rättare sagt borde ha. Det jag befarar nu är att jag för alltid förändrat din inställning till det här. Kanske har det som kunde blivit en stor glädjekälla för alltid förbytts i en vämjelig ångestsörja. Där du inte längre finner lust och tillit, varken nu eller någonsin.. Det här borde jag naturligtvis ha insett tidigare, men det är först nu det har slagit mig. I alla fall kraften i det. Det mest hemska är inte själva handlingen utan de eventuella konsekvenserna, stora och långsiktiga. Jag skäms, Malin. Gud, vad jag skäms!

Jag hoppades först att du skulle vakna dagen efter och inte minnas mina händer på din kropp. Att du kanske skulle vara osäker på om det varit en dröm eller verklighet. Jag undvek din blick dagen efter. Jag höll mig undan. Men när våra blickar till slut möttes, flyktigt, förstod jag att det inte fanns något tvivel inom dig. Du måste också ha legat sömnlös om nätterna, funderat på vad som hände, orolig för om mina händer på din kropp var det enda? Om det var ett enstaka tillfälle? Hade jag varit i ditt sovrum om natten förut? Hur var det med din syster ?

Se på mina händer, Malin, de skakar när jag säger det. Jag är nervös och jag skäms så ofantligt mycket. Det finns inte ord nog att beskriva det. Du har min försäkran om att detta var enda gången. Det har aldrig förekommit något liknande tidigare, jag lovar. Det finns inget jag kan göra för att bevisa det eller övertyga dig. Jag kan bara säga det från botten av mitt hjärta. Så här är det. Det är förfärligt nog som det är.

Jag vill också säga förlåt. Ursäkta mitt fruktansvärda beteende. Hur du tar emot de orden har jag ingen aning om. Jag vet faktiskt inte själv hur jag skulle ha gjort i ditt ställe. Vad betyder ordet förlåt för dig? För mig innebär det att man verkligen förlåter. Att det som skedde är glömt och att det ingenting gjorde. Hur ska jag någonsin kunna kräva av dig att du ser mig i ögonen o säger "det är glömt, det gjorde ingenting"? Insikten att jag själv inte skulle förlåta har gjort mig än mer bedrövad. Det går inte att radera ut det här. Det är något vi måste bära med oss, du och jag, för alltid. Frågan är bara hur vi bär det och vad vi gör med det? Kan vi fortsätta att leva tillsammans? Skulle jag klara att leva utan dig? Borde jag fortsätta att leva över huvud taget? Tankarna är många, de belägrar mitt inre. Jag har också vetat hela tiden att jag aldrig får någon ro, förrän vi pratat med varandra.

Jag ser det här som ett första steg. Jag vill berätta för dig att du inte är ensam om att må jättedåligt. Få sagt att ingenting är ditt fel. Det är mycket vanligt att barn och ungdomar lastar sig själva i svåra familjesituationer. Jag vill säga ordet förlåt, det är viktigt för mig. Jag har en stark önskan inom mig att vi kan få fortsätta att leva ihop, Malin. Jag vore inget utan dig. Tack för att du lyssnade.

Så ska det bli. Det ska jag säga till henne. Jag ska läsa och öva den här texten tills jag kan den utantill. Eller i alla fall så pass att jag kan tala fritt ur minnet ungefär på det här viset. Jag ska välja ett tillfälle då vi är ensamma och har tid och ro för varandra. Det här kan bli det viktigaste samtalet i mitt liv. Det måste göras och det måste bli bra.

Men inte just nu bara. Hon måste få koncentrera sig på slutspurten i skolan. Jag vill nog heller inte göra det i början på sommaren. Då har vi en lång tid framför oss tillsammans, bara familjen. Det måste nog bero till efter hennes handbollsläger också, jag vet att det är viktigt för henne. Men sedan, någon gång.

Jag måste...

Av Roger Forslund 06 jun 2002 17:05