Monolog på ett köksgolv - del 1

Detta är ett bidrag till Sourze Kulturs författarskola -"Skriv dig Hög". I slutet av varje månad väljer Annika Seward Jensen, förläggare Tiden Förlag, ett bidrag som får ett professionellt omdöme.

Tack Malin, för att du ville komma ner. Vi hade i och för sig kunnat ha det här samtalet på ditt rum men det här kändes mer som neutral mark. Vardagsrummet skulle bli för bekvämt och tillbakalutat för ett sådant här samtal. Om du ursäktar får din vanliga plats här vid bordet bli din medan vi pratar. Jag kommer nog mest att stå upp eftersom jag tänker bättre då.

Du brukar säga att jag inte kan veta exakt vad som försiggår i ditt huvud, du har säkert rätt. Nu vill jag ändå prata om dina studier igen. Det händer en hel del i ditt liv nu, med killar, fester, alkohol och annat. Du börjar formas som en vuxen människa och befinner dig mitt emellan barndomen och vuxenvärlden. Det är en dramatisk period du går igenom. Inte minst handlar det om den sista, slutgiltiga, frigörelsen. Att klippa banden med föräldrarna, inte göra det de gör. Att inte tycka det de tycker. Jag har all respekt för det där, Malin. Men vi har ändå minst fyra, fem år kvar tillsammans här, under samma tak.

Jag hoppas att du ska vara lite klokare än jag. I ditt beteende är det mycket jag känner igen av mig själv. Jag minns känslan av att skolan blev rörig och kravlös när man lämnade det trygga klassrummet. Det man alltid befunnit sig i, med en och samma lärare. Jag hade också en period då jag glömde läxböckerna. Precis som du hade jag dittills haft det ganska lätt i skolan. Slarvade jag ibland kunde jag lätt plugga ifatt. Min skolgång bestod under en stor del av sjuan och åttan bara av proven. De klarade jag. Allt annat blev glömt, borttappat eller avskrivet av andra. Men det finns några viktiga skillnader mellan oss. Jag fick betyg, det får inte du. Mina sjönk för jag hade lärare som inte bara bedömde proven utan allt jag gjorde i skolan. Mina vårbetyg i sjuan blev en signal till farmor om att allt inte stod rätt till. Nu får ni inga betyg, därför har lärarna lite tätare kontakt med föräldrarna.

Utvecklingssamtal fanns inte på min tid ska du veta.
Är kunskap viktigt, då? Varför ska jag kunna allt om Jesu liv, har du frågat någon gång. Jag är inte religiös, tror inte på någon Gud, vill jag minnas att du hävdade. Vad var det du sa om ekvationer? De kommer jag aldrig att använda mig av, eller något liknande. Jag tror du slängde böckerna i golvet inför ett historiaprov också.

Kunskap är makt, Malin. Det ligger en enorm inneboende kraft i den. Vilka har makten idag? Det finns nog flera svar på den frågan. Regeringen kanske har den. Riksdagen svarar någon annan. Massmedia påstår en tredje. Företagarna kanske? Men om vi betraktar de som har makt kan vi nog vara överens om att de har kunskap. Allt ifrån normalhög till mycket hög. Ingen av dem är okunnig. Då menar jag kunskap både avseende sitt jobb och rent allmänt.

Vi som vill pröva och ifrågasätta deras maktutövning måste också ha kunskap. Annars kan vi inte påverka våra liv. Dessutom hör all kunskap ihop, Malin. Precis all! Om någon står i riksdagens talarstol och citerar några ord av Jesus till sitt eget ändamåls fördel, måste vi alla ha kunskaper för att veta om det han säger är sant eller inte. Jesus kanske sa det, men han avsåg något annat än det riksdagsmannen använder citatet för.

Det går inte att tro att bara för att man jobbar med att laga bilar behöver man inte veta något om Karl XII. Den som ska jobba som nattsköterska behöver inte veta något om Sydamerikas geografi. All kunskap hänger ihop på ett sätt som man inte kan ana i förväg. Det blir uppenbart först när man ser det. Tro mig, du kommer att se det tusenfalt om.
Kunskap är också basen för ny kunskap. Om man inte vet att två plus två är fyra, kan man inte lära sig multiplikation. Vet man inte att Jugoslavien var en nation med tre religioner och fyra folkslag spridda över hela nationen, kan man inte förstå nyhetsförmedlingen där ifrån. Än mindre ta ställning.

Vilken kunskap du behöver om fem, tio eller femton år, kan du inte avgöra nu. Det är det hela grundskolan handlar om. Att skaffa sig en bred grundläggande kunskapsbas som ska vara en stabil plattform för vidare studier eller jobb.
Du anar inte hur många som slarvar med dessa grundstudier och ångrar sig senare. De får göra om allt under ett år eller två som vuxna. Fullständigt bortslösad tid. Kasta inte bort din tid, Malin.

Men det är också något annat jag vill prata med dig om. Jag tror du vet vad jag menar. Vi borde ha pratat om det för länge sedan.

Du behöver inte säga någonting nu, bara lyssna. Men jag ber dig att verkligen göra det. Gå inte härifrån, det här är viktigt. Det jag säger nu måste bli sagt.

Det har kommit något emellan oss. Något hemskt, som bara du och jag vet om. Jag ser det i dina ögon. Hur mycket du än försöker dölja det finns det där. Ibland bara som en aning, ibland så tydligt att du lika gärna kunde skrika ut det. Jag vill se dig le igen, Malin, skratta. Inte bara med munnen utan med ögonen också. Visst, du har alltid haft temperament, tyckt illa om mig och hela världen, ibland. Men det har alltid gått över. Efter ett tag har vi alltid fått se dig glittra med ögonen igen. Nu var det länge sedan jag såg de där livfulla, tindrande små gnistorna i dina pupiller. Där har det varit svart länge nu, inga reflexer, inget blänk. Jag vet att det var jag som tog bort det så jag kan inte skylla på dig, på någon annan eller omständigheter.

Du vet vad jag menar. Jag vet att du vet. Det är det onämnbara, det förbjudna. Skamligast av allt skamligt. Jag gjorde det ingen människa får göra mot någon annan. Passerade gränsen för det privata och för den personliga integriteten. Jag gjorde det mot en ung flicka, inte ens en ung kvinna, min egen dotter.

forts. - "Monolog på ett köksgolv - del 2"

Av Roger Forslund 06 jun 2002 11:27