Barnen är det enda viktiga!

Så gick då regeringens förslag om partnerskap och adoptioner igenom, något som jag, som socialliberal, livligt beklagar av följande skäl:

Det är viktigt att slå fast att det inte är en mänsklig rättighet att bli förälder, däremot har barn rätt till föräldrar.

Det är en utgångspunkt som är grundläggande i debatten om homosexuellas rätt att prövas som föräldrar för internationella adoptioner. Vid folkpartiets landsmöte debatterades frågan och landsmötets majoritet
tillstyrkte möjligheten för homosexuella till prövning till internationell adoption.

Eftersom jag redan då argumenterade mot den möjligheten, reserverade mig mot beslutet och i riksdagen röstade mot, är det angeläget att redovisa varför jag anser att homosexuella i dagens samhälle inte ska få den
möjligheten. Det finns flera skäl till det. I första hand ur barnets synvinkel.

En adoption i sig är för väldigt många ett trauma, som ofta visar sig först senare i livet. Det är många barn som känner sig ha blivit övergivna av sina biologiska föräldrar och behöver all hjälp och stöd. I ett samhälle, där alltför många fortfarande har fördomar mot homosexuella relationer, riskerar man att barnet utsätts för ytterligare påfrestningar i att vara avvikande.

Jag vill i väldigt hög grad få bort fördomar i alla avseenden, men barn får inte vara ett medel i det arbetet.

I propositionen kan man också läsa vilka remissinstanser som avstyrkte förslaget. Där finns i princip alla organisationer som professionellt arbetar med barnfrågor såsom Rädda Barnen, Läkaresällskapet, Psykologförbundet, Adoptionscentrum, Statens Nämnd för internationella
adoptionsfrågor med flera. En sammanfattning av deras uppfattning är att förslaget i alltför hög grad är präglat av vuxnas behov och perspektiv.

Nyligen presenterades också ett forskningsresultat som sammanfattas enligt följande:

Denna grupps adopterades psykosociala risksituation bör inte förvärras genom att kretsen av potentiella adoptivföräldrar utökas till homosexuella par. Det skulle ytterligare komplicera identitetsutvecklingen för dem,
skriver en av forskarna, Frank Lindblad, barnpsykiater och docent vid Karolinska institutet.

I en situation där de som arbetar med barn, de som arbetar med adoptioner antingen via utredningar eller verkställande av adoption, de som företräder de adopterade själva, avstyrker förslaget, skulle det onekligen kännas oförsvarligt att, med hänvisning till barnens bästa, rösta för förslaget.

Jag kan det inte i alla fall.

Sedan finns det ytterligare argument av mindre betydelse, men som pekar i samma riktning och de hänför sig reaktionerna från de så kallade givarländerna och
också de organisationer i givarländerna som arbetar med adoptioner. Likaså att Sverige måste frånträda en europeisk konvention, vilket är mycket ovanligt och dessutom olämpligt.

Mot denna bakgrund anser jag alltså att internationella adoptioner för homosexuella inte ska accepteras, medan situationen beträffande så kallade styvbarnsadoptioner är helt annorlunda. För barnets bästa bör det vara möjligt för registrerade partners att få genomföra en sådan adoption. I det läget finns ju redan en biologisk förälder med i bilden.

Av Lennart Kollmats 06 jun 2002 11:07