Ännu en tidningsrubrik

Det enda som med säkerhet kan sägas om det vi kallar liv, är att det en gång tar slut. Förr eller senare trillar vi alla av pinn, kastar in handduken, hejar på liemannen eller lägger in. Vi dör.

Att som tacksam livsbejakare stillatigande acceptera detta faktum är ett måste. Det erbjuds nämligen inga andra alternativ. Men även om grubblerierna över detta tvång som jag ålagts - utan att själv vilja det - har sin givna plats bland mina tankar finns det olika omständigheter runt evenemanget i sig som gör mig minst lika rädd som vad döden egentligen innebär.

Ivar Vikberg var en helt vanlig man. Gift med Gerda och stolt far till Anita och Inger. Gerda drabbades av leukemi i begynnelsen av sitt femte decennium som levande och tillbringade sina sista levnadsdagar på ett sjukhus, omgiven av sin make och vårdande personal som tog hand om henne och lindrade såväl hennes kroppsliga som själsliga smärtor.

Ivar drog sig tillbaka i rollen som änkling och eftersom barnen var utflugna flyttade han från den lilla stugan på landet och hyrde sig en lägenhet i samhället där han hade sitt arbete. En och annan flört blev det förvisso under årens lopp, men ingen så allvarlig att han tog av sig den gamla vigselringen där Gerdas namn stod inristat.

Tiden gör som den har för vana att göra, den gick. Och gick. Och gick. Pensionen blev att faktum och dragspelet tog den plats som tidigare upptagits av det dagliga arbetet. Ivar och hans gode vän Ludde åkte runt på pensionärshem, spelade ett par gamla dängor, sjöng en trudelutt och drack sedan kaffe med dom silverhåriga damerna. Han gjorde inte mycket väsen av sig, Ivar, men det som hördes var musik inte bara för öronen. Hårda ord hörde nämligen inte hemma i hans vokabulär.

Som sagt, han levde som en helt vanlig man, men hans död kunde ha blivit ännu en rubrik i tidningen. Han började nämligen gå ner i vikt. Inte för att han rörde mer på sig, åt mindre eller bantade. Nejdå, han kokade sina potatisar, stekte sitt fläsk och knaprade på sina husmans. Men magen krympte, benen blev magra och ansiket ännu mer fårigt. Spegelbilden som han mötte varje dag började se så bekymrat ut att hans fötter valde att gå till sjukhuset.

Väl där blev han omhändertagen av en läkare som tyvärr visade sig ha alldeles för många patienter i förhållande till den tid han förfogade över. Ekvationen gick inte ihop och kontrollen blev därför snabb och ytlig. Tappa lite blod, berätta om symptom och sedan hem igen. Hem till en spegelbild som blev mörkare och mörkare. Dagarna förvandlades till en väntan på att något skulle hända. Att magen åter skulle bli mjuk och benen inte fullt så magra. Istället fortsatte kilona att ramla av. Ett efter ett. Läkaren hörde inte av sig och till sist kunde inte Ivar vänta längre utan återvände.

Tiden var lika knapp denna gång, men läkaren såg med blotta ögat att det inte stod rätt till. Det såg inte riktigt friskt ut. Han skickade en remiss till regionssjukhuset och en tidig vårmorgon satte sig Ivar på bussen för att åka till staden. Där blev han inlagd för att genomgå prover och dagen efter ringde hans oroliga dotter, Anita, till sjukhuset för att höra hur det hela avlöpte. Mannen i andra sidan luren var en smula argsint. Ivar tog upp tid, viktig tid som kunde gått till annat. Han var nämligen inte sjuk, jo möjligtvis inbillningssjuk. Han hade vägts, blivit tappad på ännu lite blod, men det såg bra ut. Han hade ju för guds skull inte ont någonstans. Så omedelbar utskrivning, Ivar var fullt kapabel att åka buss hem till sin lägenhet och inte i något behov av hemhjälp eller annan omsorg.

Anita tog beskedet med fattning men körde dom 23 milen till sjukhuset. Körde sedan dom 23 milen hem, med Ivar i passagerarsätet. Han var inte frisk, det behövdes ingen läkare för att inte konstatera det. Hennes pappa var 76 år och hans kropp hade invaderats av cancer. En cancertumör i storleksordningen knytnäve fanns i hans vänstra lunga. Det framkom när Ivar senare obducerades. För tio dagar efter att han skrevs ut från regionssjukhuset dog han på ett annat sjukhus, i en annan region.

I en region där läkaren stod handfallen och undrade varför i hela friden inte Anita kommit in med Ivar tidigare? Hur kunde hon väntat så länge? Förstod hon inte att han varit svårt sjuk? Jo, hon hade förstått det, men det hade inte yrkesutbildad personal gjort. Dom hade inte haft tid.

Nu blev det ändå ett lyckligt slut om man kan använda det uttrycket när det handlar om något så nedstämmande som döden. Men det tack vare att Ivar hade närstående. Hade han varit ensam hade han åkt hem till sin lilla lägenhet. Tagit farväl i ensamhet och blivit en rubrik i tidningen när hans kvarlevor börjat lukta tillräckligt mycket.

Det är inte bara en fråga om rädslan för själva dödsögonblicket. För smärtan och för ångesten över ovissheten om vad som egenligen händer sen. Det är också en fråga om omständigheterna som omgärdar det. Om nödvändigheten av att inte behöva dö ensam. Den är skrämmande nog som den är. Ingen ska behöva möta den allena, utan närhet till det levande runtomkring.

Så kära politiker, jag vill att mer pengar budgeteras till vården och omsorgen av de gamla och sjuka. Slanta upp. Betala det pris som tiden kräver. Och du medborgare, glöm inte att det kan vara din granne som luktar nästa gång. Om vi till mans orkade bry oss om, bara lite mer, skulle tidningsrubrikerna aldrig behöva skrivas.

Av Lena Vikberg 03 jun 2002 11:36