Mamma, mamma, mamma, barn

Tre gånger har min partner varit gravid och fött välskapta barn. Inte samma partner alla tre gångerna visserligen men ändå - tre gånger. Vid samtliga tillfällen har den gravida partnern varit ganska missnöjd med min förmåga till inlevelse. "Du kan väl åtminstone försöka fatta hur det känns!". Ja, jag kan försöka - men nej, jag kan inte fatta.

Jag försökte fatta, så ini helvete mycket. Till slut försökte jag lansera inställningen att hon hade äggstockar och var den av oss som skulle vara gravid och jag skulle vara den som gjorde det jag kunde för att underlätta detta tillstånd under de perioder som uppenbarligen var plågsamma. Min idé gjorde inte succé, min partner läxade upp mig och gjorde tydligt att vi faktiskt var två föräldrar och att vi måste DELA på ansvaret när det gällde graviditeten, förlossningen och omvårdnaden om barnet när det var fött. Jag tyckte det lät rimligt. Det tycker jag nu också, även om jag fortfarande inte kan fatta hur det känns att vara gravid och ha foglossning och vara tvungen att spy med tio minuters mellanrum under flera månader.

Jag tänkte att jag blev en någorlunda modern man och pappa. Någon som inte var fast i ett gammalt tänkande om könsroller. Inte så att jag var - eller är - speciellt inläst på feministisk teoribildning eller överdrivet politiskt-teoretiskt bevandrad överhuvudtaget men jag litade på min magkänsla och på den uppfostran jag fått, framförallt av en lite kallhamrad men stark och välmenande moder.

Det vore dock dumt att påstå att jag inte var - eller är - medveten om könsroller. Medveten om hur vi ser på oss själva och hur andra ser på oss och vad det får oss att göra mot varandra, medvetet eller inte. Jag blev inte riktigt så naiv men jag är fortfarande så pass naiv att jag blir sorgsen varje gång jag inser att så stor del av våra relationer inte grundar sig på kärlek, vänskap, samhörighet, ömhet, solidaritet och liknande, numera ganska dammiga idéer om mänsklig samvaro.

Jag och dom två första barnens mamma skilde oss. Jag träffade en annan kvinna och hon blev gravid. Jag menar förstås att VI blev gravida. Vi flyttade ihop med alla våra barn. Det nya barnet föddes och var naturligtvis lika underbart som nyfödda barn är, en flicka, en gåva. Ganska snart började det gå illa. Vi kom inte överens, vi var olika, vi hade olika bakgrund och våra ambitioner och drömmar tycktes inte längre stämma överens. Det gick onödigt illa. Vi grälade och hon slogs, så hårt att hon skadade sig och jag var så ilsken och sårad att jag tänkte polisanmäla henne. Inte speciellt macho, jag vet, men det handlar inte om smärta eller blåmärken. Det är kränkningen och insikten att jag inte var värd mer i hennes ögon än någon hon kunde slå.

Jag anmälde henne inte, det skulle inte ha gjort någonting bättre och juridiskt bevandrade personer påpekade att jag knappast skulle vinna ett sånt mål. Hur man nu kan vinna något sånt? Jag frågade och läste artiklar för att få svar på varför så många avrådde mig från att anmäla. Hon hade ju slagit på mig, det får man ju inte. Det är olagligt. Samtliga personer som jag rådfrågade fick också frågan om dom hade rekommenderat att anmäla om jag hade varit kvinnan och hon varit mannen. Samtliga svarade att dom i så fall utan tvekan skulle råda mig att anmäla.

Jag fick ett brev från den advokat hon strax skaffade sig. I brevet stod att jag och mina två tidigare barn skulle vara ute ur lägenheten på måndag. Det här var på en fredag, vi fick tre dagars varsel innan vi skulle bli utkastade. I brevet från advokaten stod också att mitt umgänge med vår gemensamma dotter skulle regleras av mamman och att någon typ av växelvis boende var inte att tala om.

Jag träffade den numera gipsade mamman och hennes syster för att diskutera det hela. Jag förhandlade fram en förlängning av boendet, några veckor. När vi talade om umgänget med det gemensamma barnet fick jag svaret att "små barn ska vara med sin mamma, det är bara så och det måste du förstå." Jag hade stött på begreppet biologism tidigare men då bara i teorin, nu fick jag erfara det i praktiken. Jag samlade på mig argument från artiklar, forskningsrapporter och uttalanden som polemiserade med idéerna om att barn och moder hänger ihop i någon sorts mystifierad symbios. Jag körde huvudet i väggen ordentligt, om och om igen. Jag upptäckte en mur av moderskap.

Jag ringde och bokade tid hos Familjerätten. Det är en instans som har till uppgift att hjälpa par som inte själva kan komma överens vid en skilsmässa eller separation. Jag fick övertala min numera ex-partner att gå med. Dom första samtalen gav inte så mycket, vi var båda väldigt rädda och uppjagade.

Jag insåg att jag också behövde en advokat. Jag anlitade en kvinnlig advokat som hade stor erfarenhet av liknande fall. Jag träffade henne och hon frågade vad mitt problem var. Jag redogjorde för situationen; min partner och jag ville båda separera men vi kunde inte komma överens om umgängesfrekvensen med vårt gemensamma barn. Jag ville vara med barnet mer än vad min partner ville. Vi grälade också om bostaden. Min partner ville att hennes ex-man skulle vara den som fick en lägenhet när den byttes.

Advokaten lyssnade och sa sen "nu har jag lyssnat på dina problem, detta är vad lagen säger om det." Hon redogjorde för lagstiftning och tillämpning och till min lättnad insåg jag att mina problem inte alls var så stora som jag trott. Tyvärr var det inte så enkelt. Advokatens nästa yttrande var "Nu är det är ju så, att inför lagen är vi inte alla lika". Hon gjorde klart för mig att jag hade mycket små chanser att lyckas uppnå ett jämt fördelat umgängesschema genom att processa om det. För jag är man.

Vid ett senare tillfälle tänkte jag igenom vilka personer som hade varit inblandade i den här trassiga konflikten, förutom jag själv och barnets mamma. Två familjeterapeuter, en familjerättstjänstekvinna, två advokater, barnmorska, hennes syster. Alla kvinnor. Varför började jag bli paranoid? Var det på grund av den ojämna könsfördelningen? Var det när mamman började ta upp ämnet incest? Var det för att jag hade omvårdnad om tre barn men ingenstans att bo? Var det för att hon ringde på min mobiltelefon 20 gånger på en timme? Var det när jag läste artiklarna om borderline i Svenskan? Inte fan vet jag.

Familjerättskvinnan försökte medla. Hon tyckte att jag uppträdde fientligt. Tacka fan för det, jag höll på att förlora mitt barn och mitt barn höll på att förlora mig. En av dom främsta anledningarna till att jag inte fick gehör för mina - som jag uppfattade det - genomtänkta och seriösa argument var att jag inte var tillräcklig "trevlig". Medelklassen må vara förbehållen ett utrymme för socialt glidande men när någonting hamnar för långt utanför ramen finns det ingen nåd. Mina gamla dammiga ideal som "uppriktighet" eller "rättfärdighet" smulades till intet av kraven på "trevlighet". Jag kunde inte tro det, att denna oerhört allvarliga fråga skulle bäddas in i lager av artighet för att få vara giltig.

Jag började inse att jag var ensam. Förtvivlat försökte jag hävda mina ståndpunkter men det fanns liksom ingen öppning någonstans. Mamman ställde villkor om kontroll av umgänget och familjerättskvinnan hänvisade till Socialstyrelsens rekommendationer. Om jag inte accepterade hennes krav fick jag stämma henne. Fuck you, daddy. Jag insåg att jag behövde vara lite smartare än vad jag egentligen är. Naturligtvis la jag mig ner och spelade död. Erkände mig besegrad och lämnade över ansvaret för barnets framtid till dom som visste bättre än jag. För vem kan bättre bedöma ett barns bästa än barnets mamma och Socialstyrelsen? VA!?

Det finns formuleringar i Socialstyrelsens rekommendationer angående små barn och separationer som jag tycker är underliga. Till exempel står det att det absolut bästa för barnet är om föräldrarna är överens om umgängesfrekvensen. Om dom inte är det bör barnet spendera merparten hos den förälder som barnet knutit mest an till. Men om föräldrarna är överens om att barnet ska vara halvtid hos mamman och pappan? Är det bättre, och i så fall varför? Hur avgör man vem "barnet knutit mest an till"? Är det per definition den som har bröst? "Knutit mest an till" är inte samma sak som "spenderat mest tid med". Om barnet tillbringar merparten av sin tid - låt oss säga all tid utom varannan helg - med den ena föräldern och barnet samtidigt går på dagis, då umgås ju barnet mer med dagispersonalen än med sin ena förälder. Är det bättre? Är dagispersonalen att föredra som umgänge framför föräldrarna?

Jag är inte dummare än att jag inser att mycket av denna konflikt om barn och umgängestider grundar sig i andra saker. Rädsla, kontrollbehov, utsatthet, ensamhet, etcetera. Eftersom nästan allt annat än ens barn kan kännas förgängligt och umbärligt är det också just där man är mest sårbar. När någon använder ditt barn för att hämnas/skada/plåga dig kan du bli alldeles försvarslös och - i mitt fall - vanmäktig. Det handlar väldigt lite om barnets välbefinnande, det är en självupptagen, egoistisk handling.

Nästan alla handlingar som skadar går att förlåta, eller åtminstone förklara. I vissa fall är det ganska lätt, i andra fall svårare. Jag förstår mammans handlande. Jag har svårt att förlåta det men någonstans innerst inne gör jag naturligtvis det. Jag står ut med att vara betraktad som "ond", "hjärtlös" eller "otrevlig". Det är gratis att använda mig som representant för ondska och asocialitet. Jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta att jag inte behöver vara omtyckt av alla, även om jag anser att den motvilja jag möts av är obefogad. Den är konsekvensen av en ensidig historietolkning. Det jag bryr mig om är att jag vill vara säker på att mina barn ska få höra min version också, dom förtjänar inte att ha en pappa som framställs som en ondsint skitstövel.

Detta är mitt testamente. Snart växer det lilla barnet upp till ett större, frågvist barn och när hon frågar om vad som hände får hon läsa detta.

Av Mats Nilsson 02 jun 2002 14:02