En blankrad att fylla

I en kub sitter en kvinna och äter på skalbaggar. Hon är vacker och håret är av bästa syntet. Hennes hud är slät och hennes bröst är runda av första klassens silikon. Hennes läppar är röda, ur hennes mun rinner blod. Världens bästa skalbaggsblod. Kvinnan, hon är jag.

Du kanske tycker jag är sinnessjuk, men jag är på riktigt och det jag säger är sant. Faktum är att det är du som besitter galenskap, inte jag. Visst kan det verka orättvist av mig att säga det till dig på det här sättet, då du inte kan säga något. I alla fall kan jag inte höra dig. Men jag ger dig lite utrymme just här under:
".................................................................................."
så har jag gett dig en chans. Det kanske känns bättre nu? Det känns oftast bättre när man sagt vad som tynger hjärtat. Och jag hoppas du använde utrymmet väl, för det vore synd om det är outnyttjat.

Det finns så många utrymmen som vi aldrig nyttjar, som vi lämnar efter oss. Det är just det som gör oss galna. Jag uppmanar dig att gå tillbaka och fylla i det tomma utrymmet. Annars ger du mig rätt. Det är inte så många gånger vi får chans att återvända till de där tomma utrymmena, så passa på. Du gör mig en tjänst. Jag önskar dig inte galen. Jag önskar att du tar varje chans och slipper titta tillbaka på ödeplatsen du lämnat efter dig.

De stora skalbaggarna är ofta ganska möra och goda. De små är knapriga och fulla med fett. Men det är de gula, glänsande krypen som har det bästa blodet. Idag har jag ätit flera stycken av dessa. Verkligen delikata. Skrev du något viktigt? Något som kan förändra världen? Skrev du överhuvudtaget? Du gjorde mig inte besviken, eller? Jag kanske inte ger dig en chans till. Då får du äta upp det sen.

Har du någonsin ätit skalbaggar? Nej, jag antar att du inte har det. Du ser inte ut som om du skulle göra det heller. Ren och fin. Kanske rent av är rädd för krypen? Det är synd. Men jag lovar att du kommer att vänja dig. Om jag fick chansen att fylla utrymmet så skulle jag berätta för dig varför jag sitter här. Kanske skulle jag berätta varför jag äter skalbaggar och varför blodet är så gott. Men utrymmet är till dig och inte mig. Dessutom känner jag dig inte tillräckligt väl för att vara säker på att du inte skulle berätta det vidare. Även då du snart kommer att få veta det ändå.

Jag har inte så många skalbaggar kvar i min kub. Snart är de slut, då är jag helt fri. Precis som du är nu var jag innan jag kom hit. Låst. Fast i en dröm som inte blev av, låst i ideal jag aldrig kunde uppnå, snärjd av mitt eget ego. Ja, precis som du. Men nu börjar jag se allt klart och förstå. I min hand ligger en liten rackare och sprattlar. Jag känner igen sorgen i ögonen, jag tror jag vet. Vill du smaka? Nej, jag tror inte du vill det, och saken är den att om jag ger bort den kommer den bara tillbaka senare. Jag har ätit skalbaggar länge nu. De är snart så få att jag kan räkna dem.

Tror du på något större? En gud, eller två? Jag trodde inte på något, en gång. Nu vet jag bättre. När du ser en gammal man som inte kan ta sig över gatan själv, hjälper du honom? Du borde göra det. Eller glömmer du att säga förlåt när du trampar på någon? Det är inte så klokt. Än värre är det om du vänder en vän ryggen, eller om du aldrig säger jag älskar dig till de du håller av. Kolla vilken stor skalbagge, den har jag förtjänat och nu är det dags att gottgöra.

Du kanske tycker det är sorgset att se mig sitta här med blod i mungipan och försvara min handling så här. Men jag ska berätta för dig att det inte är som det ser ut. Det är glädje och lycka. För varje skalbagge blir jag mer och mer hel, för varje skalbagge närmare jag mig utgångspunkten. Du må skaka på huvudet eller skratta åt mig men du ska se att det inte är slutet man vill till utan början. Och jag har inte så långt dit nu. När jag var väldigt nära slutet, då var jag uppgiven och förstod inte vad det här skulle vara bra för. Jag till och med äcklades, precis som du äcklas utav mig. Men man tar sig samman ganska fort och inser var nyttan ligger. Till slut blir det en drog och man börjar njuta. Nu kan jag se början och slutet har jag lämnat så långt efter mig att det inte kan komma ikapp. Om jag ska vara ärlig så minns jag det inte ens.

Såg du? Vilken krabat. Den tror att den kan komma undan. Den tror förgäves. Lika bra att äta upp den direkt så den inte försöker sig på fler tricks. Fast jag måste säga att jag är lite stressad över att ha dig här. Jag vet ju varför men det gör inte saken bättre. Jag kan inte äta hur mycket som helst på en gång. Det kommer ta en stund till för mig. Du får vara så god och vänta. Men väntan kan inte vara så jobbig, jag roar ju dig så gott jag kan. Jag är ganska bra på att få tiden att gå. Här inne händer det inte så mycket mer än att maten serveras och förtärs. Det måste vara döden om man sitter här och saknar fantasi.

Ser du den där lilla skalbaggen på väggen? Om du inte fyllde i utrymmet jag gav dig kommer du att sitta och knapra på en sådan sen. Du tror mig inte förstås. Men du kommer bli varse. Detta kan jag lova dig.

Av Bettina Jagorstrand 30 maj 2002 14:10