Jehova den förfärlige

Tivolit var fyllt till bristningsgränsen. Vi stod packade som sardiner i kön till pariserhjulet när Hanna ryckte mig i armen så jag nästan tappade sockervadden.

"Titta! Dom har ett kabinett!" Hon pekade ivrigt bort mot ett grönt tält i hörnet av fältet. En banderoll skrek MONSTER FRÅN VÄRLDENS ALLA HÖRN i rött och guld.
"Jag vill inte titta på kabinettet. Jag vill åka pariserhjul", sa jag.
"Bara titta lite", gnällde Hanna. "Kom igen. Du får åka pariserhjul tills du kräks om jag bara får kika lite".
"Men vi är ju nästan framme!" protesterade jag.
"Men snälla, snälla, snälla", sa Hanna.
"Okej. Du kommer i alla fall förstöra åket för mig om du inte får se det". Och så följde jag med henne bort till tältet.

Tältet stod som en ensam ö i folkhavet. Ingen verkade intresserad av MONSTER FRÅN VÄRLDENS ALLA HÖRN. En mager dam med det grå håret uppsatt i en stram knut satt bakom ett fällbord bredvid öppningen. Hon gav oss ett stort leende när vi närmade oss.
"Monster från världens alla hörn, bara tjugo kronor per person! Eller två kuponger såklart".
"Vad har ni för något då?" frågade Hanna.
Damen bakom bordet såg lite generad ut.
"Just nu har vi bara två attraktioner", sade hon och pekade mot ett litet plakat på ett stativ bredvid bordet.
"Den fantastiske rymdmannen", läste Hanna högt. "Andas kväve - äter sten!"
"Jehova den förfärlige", läste jag vidare; "bränner syndare till aska med blotta blicken. Har ni inget mera?"
Damen log urskuldande.
"Vi hade en sjöjungfru och ett par siamesiska tvillingar också, men de har tyvärr slutat".
"Vi kan ju kolla i alla fall", sade Hanna. "Jag vill se den där rymdmannen".
"Så trevligt", sade damen. "Vill ni ha en guide? Jag heter Astrid".
Tältet var tomt så när som på två stora burar täckta med röda draperier. Astrid fiskade fram en röd pillerburkshatt ur kassalådan som hon satte på huvudet, harklade sig och intonerade:
"Välkomna till Utställningen för Mystiska och Märkliga Monster. Ni kommer att få se varelser som trotsar de vildaste fantasier och övergår förståndet. Förbered er på en resa in i det okända".
Hon gick fram till den närmaste buren och ryckte i ett litet snöre. Draperiet gled åt sidan och en dold högtalare spelade upp tonerna till Alzo Sprach Zarathustra.

I ett månlandskap av hafsigt målad frigolit stod en liten rymdraket med öppen noskon. På stegen upp till öppningen satt en liten varelse som nästan försvann i en glansig overall med hjälm. Genom visirets repiga plast lyste ett spetsigt ansikte fram. Ett par stora svarta ögon stirrade matt ut i intet. Astrid sade högtidligt:
"Från en fjärran stjärna reste vår besökare över oändliga ljusår för att till slut landa på vår planet".
Jag gick närmare burgallret. Varelsen rörde sig inte.
"Vem vet vad vår resenär kan ha skådat", fortsatte Astrid och slog ut med armen, "kanske nya världars födelse, strider mellan nationer och världars undergång".
"Har ni inte frågat?" sade Hanna.
"Denna varelse lever på sten och andas inte vanligt syre", sade Astrid som om inte hade hört henne. "Han är en gåta för vetenskapen".
Den lille rymdmannen började långsamt tippa åt sidan.
"Jag tror inte han mår så bra", sade jag.
Astrid tittade in i buren där rymdmannen långsamt gled till golvet och låg stilla.
"Han sover bara!" svarade hon glatt. "Nu går vi vidare till nästa".
Hon drog i snöret. Zarathustra tystnade och draperiet föll igen.
"Ska du inte ta hand om rymdmannen?" frågade Hanna.
"Äsch, han gör jämt så", svarade Astrid. "Han vill bara ha uppmärksamhet".
"Han kanske inte gillar Strauss", muttrade Hanna.

Astrid gick med raska steg vidare till nästa bur och ryckte i snöret. En raspig inspelning av Händels Messias satte igång när draperiet fördes tillbaka.
"Skåda Jehova, israeliternas herre!" ropade Astrid och slog ut med armarna.
På en tron klädd med guldfärgad stanniol och dekorerad med glasbitar satt en hopsjunken figur insvept i ett rött lakan. Det framåtböjda huvudet täcktes av en gråsprängd hårman som dolde ansiktet. Håret flöt samman med ett tovigt skägg som låg som en matta över den pösiga magen. Under fållen kunde jag skymta en fot med oklippta tånaglar. Jehova satt och sov med händerna knäppta i knät.
"Ingenting rör på sig på det här stället", sade Hanna och bankade på gallret.
Jehova snarkade till.
"Ja kolla", sade jag. "Han lever".
Astrid drog efter andan.
"Detta är den store Jehova, som i urtiden skapade världen, gav de tio budorden till Moses..."
"Vem då?" frågade Hanna.
"... till Moses", fortsatte Astrid med en sträng blick på oss, "ödelade Sodom och Gomorra, och lät sin son offras för sina troendes synder".
Hon spände ögonen i oss och sade med låg röst:
"Det sägs att den som ser honom i ögonen och är en dålig människa bränns till aska".
Hanna lyste upp och ropade in i buren:
"Hallå! Är du vaken?"
Israeliternas gud lyfte långsamt på huvudet. En lång och krökt näsa stack ut ovanför det yviga skägget. Den övre delen av ansiktet doldes av en skär sidenmask.
"Får vi se ögonen då", sade Hanna.
"Ja, får vi se", instämde jag.
"Det kostar extra", svarade Astrid. "Tjugo kronor per person".
"Jag har inte råd", sade jag.
"Men jag vill se!" sade Hanna och sträckte ut en tjugolapp till Astrid, som tog tag i ett blått snöre bredvid det första.
"Kom ihåg att det kan vara mycket farligt", sade hon. "Faktum är att alla besökare utom en som har sett Jehovas ögon har bränts till kol på ett par sekunder".
"Äh", sade Hanna. "Sätt igång".
Astrid föste undan mig.
"Du får ställa dig med ryggen till".
Jag ställde mig bredvid henne. Hon drog i snöret.

Hannas ögon blev stora. Sedan vände hon sig till Astrid och sa:
"Han har ju inga".
Jag vände mig mot buren. Masken hängde ovanför Jehovas huvud i ett par fiskelinor. Där Jehovas ögon skulle ha suttit var ett par insjunkna hålor.
"Men vad..." sade Astrid och bankade på gallret. "Vad har du gjort, ditt odjur?" skrek hon.
Ett tandlöst leende bröt fram ur Jehovas skägg. Han lyfte en hand och vinkade åt Astrids håll. Sedan började han fnissa. Astrid blev blek. Hon vände på klacken och rusade ut ur tältet. Fnisset blommade ut i ett skallande skratt.
"Jag tror Jehova tänker lägga av", sade Hanna.
Hon gick runt till baksidan av buren.
"Det är bara en hasp här", sade hon.
Jag tittade på medan hon klev in i buren och knackade Jehova på axeln. Han vände på huvudet och flinade.
"Ska du med?" sade hon.

Jag gick bort till den första buren och drog undan draperiet. Den fantastiske rymdmannen låg orörlig bredvid sin raket.
"Kom nu", hörde jag Hanna säga.
Hon stod borta vid utgången med Jehova i handen. Han svängde hennes hand fram och tillbaka och skrattade.
"Kom igen!", sade hon till mig. "Vi ska åka pariserhjul."

Av Karin Tidbeck 29 maj 2002 10:06